12. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 12 - INVIGNINGSDAGS DEN 30 JUNI 1997

Vi hade jobbat dygnet runt i veckor. Våra vänner från när och fjärran tillfrågades om de ville vara med och bygga på det nya museet, och det ville de. En särskild eloge till vår käre vän, träslöjdsläraren Magnus Carlsson, som verkligen slet halvt ihjäl sig för att snickra och bygga och dra i allt.

Morgonen den 30 juni 1997 var det fortfarande alldeles lugnt i Djuramåsa. Den lilla byn andades sitt stilla lantbruksliv. Harar slogs på åkrarna. Rådjuren syntes borta i skogsbrynet. Det var en enormt vacker och solig morgon. Vädret var med oss, hela vägen. Vi gjorde oss i ordning i vår lilla friggebod, Johan, jag och Sophie. Dusch fanns inte, så "kattatvätt" fick duga. Johan hade invigningsdagen till ära tagit på sig en kustartilleriuniform av årsmodell 1942.

När det var dags började de inbjudna ramla in. Vi hade bjudit alla vi kunde komma på, alla som varit med om uppbyggnaden på ett eller annat sätt. Två orkestrar var inbokade för spelning under dagen. Tal skulle hållas. Kaffe och tårta skulle serveras med hjälp av Lottorna som ställde upp kvinnogrant. Jag höll tummarna för att museets enda toalett skulle hålla hela dagen. Representanter för våra sponsorer som Bofors och Fortifikationsverket, diverse tillverkare, leverantörer, dignitärer såsom kustartillerihistorikern Jean-Carlos Danckwardt och godsägare Gustaf Trolle var självfallet på plats. Jag hade aldrig träffat Gustaf Trolle, trots att vi hade slitit så länge med vårt projekt. Så den 30 juni 1997 mötte jag alltså Gustaf Trolle för allra första gången, utan att ha en aning om hur betydelsefull han var, och skulle fortsätta vara i decennier, för vår verksamhet.

Bandet till sammanställningsplatsen klipptes av Fortifikationsverkets dåvarande generaldirektör Torsten Engberg som invigningsdagen till ära hade tagit med sig sitt barnbarn för att manifestera att historia ska bevaras till framtidens generationer.

Lennart och Gunnel Andersson var också med, förstås. Hela invigningen utspelades ju precis intill deras hus, på samma sätt som sammanställningsplatsen varit deras närmsta granne under alla år de drivit lantbruk. Gunnel, underbara Gunnel, hon hjälpte till med Sophie och körde henne både hit och dit i vagnen så att hon skulle ha lite skoj medan invigningen pågick.

Bland de närvarande gästerna var även ett stort antal av de tidigare soldaterna på Batteri Helsingborg, däribland Göte ”Sjuan” Stjärnemyr och Gustav Johansson. De höll igång hela invigningen med bravur, träffade folk, pratade med alla och envar och de tyckte att hela händelsen var alldeles fantastisk. Gustav, han var bekymrad över hur det skulle gå. Han och hans hustru Gurli, de drack kaffe ur små engångsmuggar som de ställde av då och då på en gammal staketstolpe, lämningar av hästen Bellas hage, Bella som hade betat uppe på sammanställningsplatsen fram till våren 1997. Gustav och Gurli bestämde sig för att de måste hjälpa oss när det behövdes. Samma tanke hade Göte. Soldaterna Göte, Gustav, Helmer, Ragnar och alla de andra, de ställde sig återigen i beredskap för att skydda och bevara Batteri Helsingborg, precis som de gjort drygt femtio år tidigare.

För allra första gången i museets historia skulle vi dessutom sälja entrébiljetter. Det var ingen riktig ordning på betalningen och folk gick lite hipp som happ utan att lösa entré. Ingen tycktes förstå att Beredskapsmuseet var Sveriges allra första helt privata museum, startat utan några som helst bidrag från stat och kommun. I princip alla som var med på invigningen trodde att museet var kommunalt, och då spelade det förstås mindre roll om entréintäkterna uteblev. Men för mig var det livsviktigt. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka få in avgiften, 25 kronor, från var och en. Obetalda räkningar låg på hög och jag såg ju att inkomsterna inte var i närheten av vad vi behövde för att kunna göra rätt för oss mot borgenärerna.

På kvällen den 30 juni satt vi inne i vår lilla friggebod och bara pustade ut. Sophie hade somnat för kvällen av ren utmattning. Hon hade varit fenomenal hela dagen och charmat varenda en. Johan och jag hade tänkt oss att vi kanske skulle grilla något – som vanligt, eftersom vi inte hade tillgång till kök. Johan satte sig ner i den undre våningssängen i vår lilla bod, öppnade en sedan länge efterlängtad kall Tuborg, den där klassiska bruna flaskan, tog en klunk. Och sedan somnade han, med huvudet mot väggen, i sin tunga uniform. Han sov så djupt att jag lade en filt över honom och där förblev han nästintill orörlig till morgonen därpå. Jag tog mig en glass och njöt av solnedgången innan det blev dags även för mig att ge upp. Vilken oförglömlig dag det var. Nu var vi igång! På Beredskapsmuseet. Det hade blivit verklighet av vårt projekt.

Invigningen av Beredskapsmuseet hamnade i alla tv-nyheter och i ett antal tidningar. Det blev en bra marknadsföringsdag helt enkelt.

Dagen därpå ringde telefonen och en kvinna sa att hon önskade byta några ord med den 60-årige mannen som hon sett på tv kvällen före, han som förestod museet. Fatta hur det sliter på den fysiska framtoningen, att starta museum! Idag är Johan 60 år och han ser faktiskt piggare ut nu än vad han gjorde den där första sommaren med Beredskapsmuseet.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!