11. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 11 - VI GRÄVER FRAM BATTERI HELSINGBORG, BIT FÖR BIT; Våren 1997

Batteri Helsingborg var superhemligt när anläggningen var i drift. Ingen skulle känna till anläggningens existens. Givetvis fanns inga bygglov och än mindre fanns det kartor och förteckningar över hur anläggningen fungerade. Mängder av handlingar hade kastats när anläggningen avvecklades. Den skulle ju inte användas igen. I soporna åkte bland annat alla ritningar över telefonledningar och elledningar som gick härs och tvärs mellan anläggningens delar. Vi fick söka oss fram, bokstavligen, efter alla delar som gömde sig under jord.

VAR ÄR TELELEDNINGARNA?

När vi skulle öppna telefonabonnemang till museet – det här var på den tiden när telefonledningar var riktiga ledningar i både luft och mark – då utbröt ett ledningskaos. Telias anställda hittade femtio (50) teleledningar som virrvarrade sig fram under åkrarna, mot anläggningen. Elleverantörerna hittade lika många elledningar. Inte en enda teleledning, eller elledning, var uppmärkt eftersom En Svensk Tiger gällde för hela Batteri Helsingborg. Så det blev till att manuellt söka sig fram. Till sist hade vi hittat en teleledning som kunde användas. Elledningarna, de fick märkas ut manuellt allteftersom vi lyckades lokalisera dem.

KANONEN MAJA RUSTAS UPP

Kanonen Maja behövde återfå sin gamla gröna färg och bunkern måste ställas i ordning till visningsbart skick. Det blästrades, sattes upp staket, fälldes träd och lyftes plåt. Kanonen svängdes ut och sedan skulle det målas, inledningsvis med blymönja. Fredrik Rasmusson, vår allra första praktikant och alltsedan dess en mycket kär vän till oss, han skulle måla kanonen med blymönja men burken var stängd. Han ställde sig ovanför burken och slog till locket. Upp flög mönjan och Fredrik, ja, han fångade den flygande mönjan i gapet... För att lösa situationen och få bort mönjan blev det munskölj med lacknafta. Fredrik klarade sig helskinnad, men så här i efterhand tänker jag ibland på hur historien om Beredskapsmuseet kunde ha slutat redan där om det hade gått illa.

VAR ÄR INGÅNGEN TILL UNDERJORDEN?

Johan ägnade dagar åt att trycka ner en spade i jorden runt sammanställningsplatsen för att hitta betongväggarna som ramade in nergången till den. När han väl hittat dem beställdes en grävare. Det borde vara ett enkelt projekt att gräva upp nergången till sammanställningsplatsen. Staffan Forsberg var säker på att det bara var sandfyllning, för det hade han beställt, och betalat för. Eftersom sammanställningsplatsen skulle förbli förseglad för all framtid hade det inte skett någon egentlig kontroll av någonting efter avvecklingen. Det är dessutom rätt svårt att kontrollera att en försegling blivit korrekt utförd... När grävaren skulle gräva upp det som skulle vara "bara sand" upptäcktes den ena grejen efter den andra. Till och med delar av en gammal traktor drogs fram. Men till sist var det så pass frilagt att Johan kunde gräva fram trappsteg, efter trappsteg, för hand. Till sist kom han fram till ståldörren, satte i nyckeln till den stora två ton tunga dörren (Staffan Forsberg hade sparat nycklarna på sitt kontor, trots att de aldrig skulle användas igen) och – tadaaa – dörren gled upp. Ut forsade vatten…. Och det stank. Diesel. Något alldeles fruktansvärt. Dörren fick stå öppen i dagar för att den skarpa doften skulle kunna vädras ut. S-platsen var vattenfylld i alla utrymmen, så nya pumpar sattes in av våra kära vänner på KA2 Karlskrona.

När det väl gick att komma in i s-platsen började jakten på dieseldoften. Staffan Forsberg trodde att det kunde ha att göra med den gamla dieseltanken som hade använts till anläggningens elförsörjning, men det förvånade honom då Fortifikationsverket hade betalat dyra pengar för att få tanken sanerad innan anläggningen förseglades. Innanför en lucka, inte större än 0,7 x 0,7 m, där stod den, dieseltanken, väldigt osanerad, innehållandes tusen liter diesel. Det blev ett samtal till Staffan Forsberg igen. Tanken tömdes på diesel, skars upp och lyftes ut. Nu återstod att försöka skära upp det lilla hålet till utrymmet där tanken hade stått för att kunna använda ytan till utställningar. Jag kontaktade ett företag som hette Hålgruppen och frågade om de kunde hjälpa till.”Självklart” sa Hålgruppen och vi kom överens om ett fast pris på 5000 kr. Varken jag eller Hålgruppen tyckte att det var en svår uppgift. Det var ju bara betong som skulle skäras upp. Ingen av oss tänkte på att anläggningen var byggd för att vara kärnvapensäker. Hålgruppen kom. Sågade. Och svor. Tre dagar och fyra diamantklingor senare hade Hålgruppen lyckats öppna väggen. Det blev ett uppdrag som Hålgruppen pratade om i många år. Men som tur var fakturerade de bara summan vi hade kommit överens om. Alla företag vi hade att göra med var verkligen hjälpsamma. Stort tack till er alla!

Nästa steg var att få igång elen i s-platsen. Här hade vi som tur var all hjälp man kunde tänka sig från bådeFortifikationsverket och KA2 Karlskrona. Efter lokalisering av elledningarna kom nya elskåp på plats. Vi köpte in belysning från IKEA (för det var det billigaste vi kunde hitta) och det drogs sladdar både hit och dit. Till sist var det klart. Nu hade vi en fuktskadad, stinkande sammanställningsplats med belysning. Det var alltid en början. Hurra för det!

VAPENLICENS PÅ EN KANON, BEHÖVS DET?

Ett försvarshistoriskt museum måste självfallet kunna visa vapen. Vapen kräver vapenlicens. Hur skulle vi lösa den frågan? Det blev till att kontakta polisen. Tillståndsenheten i Malmö med Birgitta Norin i spetsen tyckte det var en kul, men alldeles galen idé. Så visst skulle vi få vapenlicens på de vapen vi köpte in, men de måste ju först få lite koll på oss. Så vi bjöd in tillståndsenheten till vårt lilla hem i Malmö. Det blev ett trevligt besök. De kom också ut till Djuramåsa, tittade på sammanställningsplatsen och godkände den utan några som helst omsvep. Det var ju en kärnvapensäker betongbyggnad utan fönster, under jord. Det kunde inte bli säkrare än så.

Kanonen Maja behövde inget särskilt godkännande. Vem skulle kunna tänka sig att det behövdes licens för en skrotad kanon på 29 ton? Inte polisen i alla fall. Så den diskussionen slapp vi. Däremot behövdes licens för de ”mindre” prylarna. Vi lade tusentals kronor på att köpa in 21 vapen till museet. Vapenlagen krävde att ett museum måste vara en stiftelse under Länsstyrelsens tillsyn för att få vapenlicens och någon sådan stiftelse hade vi ju inte. Allt som fanns var vårt fattiga lilla aktiebolag. Så Johan fick söka licenserna på sig själv, som privatperson. Kanoner och haubitsar behövde vi inte söka licens för tyckte polisen. De skulle bara tynga vapenregistret tyckte de. Så då slapp vi det.

Nu kunde vi börja ”inreda” s-platsen med diverse vapen i montrar. KA 2-gänget släpade ner två stycken rejäla luftvärnsautomatkanoner. För att få in dem i de pyttesmå utrymmena i sammanställningsplatsen fick varje kanon tas isär i sina beståndsdelar. Det var ett enormt tidsödande projekt, men de lyckades till sist. När de väl var klara konstaterade allihop, Tommy, Lasse och Lillen, att de där kanonerna var omöjliga att ta ut igen.

BIOGRAF MÅSTE MAN JU HA!

Längst in i sammanställningsplatsen byggdes en liten biograf. Fyra biografstolar tillverkade år 1945 skänktes tillmuseet från ”Bosse Bio” i Höganäs och tillsammans med lite tapeter och en film från beredskapsårens försvar blev det riktigt bra. Nu var sammanställningsplatsen hyfsat redo för besökare.

BYGGLOV, BRANDSÄKERHET, TILLSTÅND HIT OCH DIT

Hur skulle vi nu gå vidare för att få tillstånd att visa anläggningen? Jag började sätta mig in i djungeln av regler. Vi kom fram till att vi måste ha godkännande av Räddningstjänsten plus ett bygglov, eftersom det var ändrad verksamhet. Men då dök nästa problem upp. Hela Batteri Helsingborg var en topphemlig anläggning. Den hade aldrig någonsin existerat på några officiella kartor och bygglov fanns därmed inte heller. Alla inblandade tjänstemän var så oerhört snälla och tillmötesgående. Räddningstjänsten godkände sammanställningsplatsen.

Bygglov löste sig smidigt. Nu trillade verksamheten på i allt snabbare takt och projektet fortskred. Vi leasade en dator från Jansson Data i Helsingborg, en sådan där dator som besökarna skulle kunna klicka på (sånt var väldigt populärt i slutet av 1990-talet). Jag satt på kvällarna och skrev texter för hand med kalligrafipenna eftersom vi inte kunde klara kostnaden för dyra utskrifter. Vi hade fått vår övernattningsbod på plats och intill den stod biljettkassaboden, som även användes som cafeteria och personalutrymme. På kvällarna omvandlade vi biljettkassan till vardagsrum, mumsade på enkla middagar och avnjöt solnedgången genom den öppna biljettluckan. Kompisar som sov över fick leva med att ta med sig sovsäck eller tältsäng och bo i militärtält som vi satte upp på åkern. Utöver kanonen Maja hade försvaret skänkt en liten ynka kanon som räddats undan skrotning, en 10,5 cm haubits som stod alldeles ensam därute på potatisåkern. Allt var extremt primitivt, men det funkade. Ingen av de som hjälpte till trodde egentligen på projektet, förutom Gustaf Trolle, men det spelade ingen roll, för vi var säkra på att det skulle gå vägen.

PLANERAD INVIGNING BYTTES MOT SORG OCH DUBBELBEGRAVNING

Pressen på att färdigställa museet var oerhörd. Vi måste snart få in entréintäkter, annars skulle vi gå under. Invigningen var bestämd sedan länge, till den 30 maj 1997. Viktiga personer var redan inbjudna och program för invigningsdagen planerades för fullt.

Klockan sex på morgonen, den 11 maj 1997, börjar telefonen ringa i vårt hem i Malmö. Signal efter signal gick fram. Jag vaknade till och tänkte att det måste vara någon felringning, så jag struntade i att gå upp och svara. Vi skulle gå upp snart för att påbörja färden mot Djuramåsa, så bara en liten stunds sömn till behövdes. Men det fortsatte ringa, utan avbrott. När det började ringa igen, kanske för femte eller sjätte gången, då kände jag mig ändå tvungen att gå upp och lyfta luren. Jag hörde min pappas röst säga "De är döda." Jag fattade absolut ingenting. Min faster och hennes man, varför skulle de vara döda? Jag hade ju träffat min farbror ute på stan bara några dagar tidigare och då var han levande och lycklig i allra högsta grad. Men pappa sa igen "De är döda." Sedan sa ingen av oss något. Orden sjönk in och jag ville bara lägga på luren, gå och lägga mig igen och säga till Johan att jag hade en så konstig dröm att pappa ringde och sa att min faster, hennes man och en gemensam gammal vän till pappa, de var döda allihop. Alla var borta. En märklig frossa spred sig i hela kroppen på mig. Jag stod där och skakade av köld en lång stund, och det var alldeles tyst i andra änden av telefonluren. Efter den långa, tysta stunden, som till slut måste brytas av att någon säger något, lyckades pappa få ur sig att de hade dött i en bilolycka, på väg till färjan, på hemväg från en semestertur med goda vänner. En mötande bil körde in i deras bil och alla tre i baksätet omkom. Allihop. Det var omöjligt att ta in. Sorgen var obeskrivlig. Och alla inblandade var mina föräldrars vänner, människor jag känt i hela mitt liv. Hur kunde det ha blivit såhär hemskt? Någon dag senare såg jag löpsedlarna på Kvällsposten "prydas" av uthämtade passfotografier på min faster, hennes man och mina föräldrars väninna. Det kändes ännu mer overkligt.

Nu kunde det inte bli tal om någon invigning den 30 maj. Var sak måste få ha sin tid. Sorg måste särskilt få ha det. Invigningen ställdes in. Hur skulle vi göra nu? Den 30 maj, som skulle ha blivit en glädjens dag ute i Djuramåsa byttes mot en sorgens dag med dubbelbegravning av min faster och hennes man, i en alldeles fullsatt kyrka. De var båda två så älskade och så omtyckta, och de var alldeles för unga för att dö, och det märktes verkligen på begravningen. Alla vänner hade tågat man ur huse för att hedra dem på deras allra sista resa.

Efter begravningen bestämde jag mig för att bita ihop och inte låta sorgen ta över. Jag hade inget annat att välja på. Hasse Alfredson sa någon gång "Stanna jorden, jag vill hoppa av!" Precis så kändes det. Men livet snurrade på, helt obrytt om att jag just hade förlorat två personer som funnits där, hela livet, och min pappa var så oerhört ledsen... Vi behövde planera för ett nytt invigningsdatum. Den 30 juni fick det bli invigning istället. Pengarna var slut, men en månad till måste vi klara. Jag fick trycka sorgen åt sidan, sörja senare, när museet var invigt. Nu var det inte tid för det.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!