Beredskapsmuseets resa till Tyskland
Spår av krigets grymhet blandas med doften av currywurst...


Låt oss presentera Berlins enda currywurstmuseum. För knappt en hundralapp kunde man gå in och läsa på om currywurstens historia. Det fanns ett helt annat syfte med resan, så något currydoftande besök blev det inte.

Berlin år 2012
Berlin är en trevlig stad. Tysk mat är alldeles fantastiskt god. Det är snyggt och prydligt överallt. Tunnelbanan går kors och tvärs. Det är helt enkelt en helt vanlig huvudstad, som alla andra huvudstäder i Europa. Men, det syns att något måste ha hänt. Hela kvarter består av nybyggda hus. Här och var finns en och annan byggnad från tiden före andra världskriget. Stadskärnan känns på något märkligt sätt förflyttad, ommöblerad. Vid en närmare titt på Berlins gamla byggnader finns märken efter granater, sprickor efter bomber och därtill tusentals kulhål. Överallt finns det byggkranar som än idag, 67 år efter krigsslutet, arbetar med att bygga upp raserade hus. Berlinmurens placering markeras i gatorna där den en gång skilde öst från väst. De viktigaste besöksmålen i Berlin är minnen efter kalla kriget. Olika "Gedänkstätte" finns överallt; platser som ska påminna om mänskligt lidande.

Beredskapsmuseets resa till Berlin hade syftet att öka de historiska kunskaperna och därtill besöka museerna för att få inspiration till nya utställningar. Ingen hade berättat att Berlin i sig själv är ett historiskt monument över ett krig och en tid som idag är knappt förståelig för oss som tack och lov inte behövt uppleva vare sig andra världskriget eller tvingats leva innanför stängda murar.

Ett litet urval bilder publiceras nedan. Om du reser till Berlin, ta på dig dina "historiska glasögon" och sök efter spåren av andra världskriget. De finns. Överallt.


En sönderskjuten mur inne i Berlin.

Tågstationen i Kreutzberg. Eller resterna av den. Härifrån gick tågen i skytteltrafik mot Theresienstadt, fullastade med oskyldiga människor...


En skylt vid tågstationen informerar om alla tåg som lämnade stationen... så många oskyldiga människor...


Sönderskjutna väggar inuti det stora pampiga Egyptiska museet i Berlin...


Nybyggda hus omgärdar gammal bebyggelse som mirakulöst nog klarade sig undan bombningarna som raserade cirka 80 procent av Berlins totala byggnadsbestånd. Än idag, 67 år senare, byggs det överallt.


"Don´t mention the war"
Vid 1990-talets slut berättade tyska besökare hur tyst det var om Tysklands historia under andra världskriget. Ingen i Tyskland ville prata om det. I Sverige var det likadant. Historielärarna i skolan lade i decennier mer tid på att gå igenom kungahuset än andra världskrigets historia. När Beredskapsmuseet invigdes år 1997 fanns det inte något museum som berättade om Sverige under andra världskriget... Men det har ändrats. Kring mitten av 2000-talet invigde tyska historiska museet i Berlin en helt fantastisk utställning om andra världskriget. Utställningen i kombination med alla minnesplatser som finns överallt i Berlin, för att påminna om den fruktansvärda tid som var, är exceptionellt bra. Ett minus är förstås att det saknas texter på engelska. Som tur var pratar en del av oss som deltog på resan hyfsat bra tyska, så efter lite översättning fungerade det fint. Om du besöker Berlin, är det ett absolut måste att besöka utställningen!


En kanon står uppställd inne på museet. Kanonen har en egen historia som hänger intimt ihop med våra svenska kanoner. Mer om detta vid ett annat tillfälle.


Ett litet fel, ett enda, i hela den pampiga utställningen på museet, har smugit sig in i montern. Den som kan gissa vad det är kan skicka ett mail till Beredskapsmuseet, info@beredskapsmuseet.com.

"Gedänkstätte"
Berlin vimlade av olika platser och monument som minner om den tid som var, till för att påminna alla och envar om de mänskliga grymheter som en gång ägde rum i Europa. En av platserna var det gigantiska monumentet, till påminnelse av förintelsen, bestående av betongblock i olika nivåer. Tyvärr fanns ingen information att tillgå hur monumentet egentligen var tänkt att symbolisera förintelsen. Men, betongblocken var tysta, grå, stora och orubbliga. Det kanske räcker så.


Rad efter rad av betongblock. Det var lätt att tappa bort sig. Kanske det var en av tankarna med monumentet, svårt att hitta en väg ut ur den grå massan... men det finns alltid en väg ut...

Sachsenhausen
Koncentrationslägret Sachsenhausen, en plats som varit så full av ondska, ligger idag i en slags märkligt fridfull tystnad precis intill den lilla byn/staden Oranienburg.

En vedervärdigt tung känsla följde med överallt i lägret. Vetskapen om hur många människor som dog och dödades där gav en påtaglig känsla av sorg. Över 200 000 oskyldiga människor transporterades till Sachsenhausen för att utsättas för tortyr av alla upptänkliga slag. Det gamla sjukhuset, om man nu ska kalla det för "sjukhus", är öppet för besökare. Bara att gå in i huset klubbade ner oss mentalt. Det satt så vidriga umbäranden i väggarna att det nästan var svårt att lyfta benen framåt. Varje utrymme vittnade om ny terror som begåtts mot människor som inte hade gjort något ont.


Porten till Sachsenhausen, med texten "Arbeit macht frei"...


Skylten förklarar att det skjuts skarpt utan förvarning...


Tvättställ för upp till 400 människor. Samtidigt. Vakterna nyttjade tvättställen även till att dränka fångar...


Här i salen utfördes de mest bestialiska prover på människor. Nere i källaren huserade en läkare (om han nu ska kallas för det) i vars arbetsrum man återfann avskurna tatueringar, skallar och annat som han ansåg vara värt att bevara av de människor han skändat.


Gången i "sjukhuset" var fylld med döda kroppar, staplade på varandra... Här satt mänskligt lidande i väggarna! Gången kändes oerhört lång i verkligheten.


Ravensbrück
Koncentrationslägret Ravensbrück, ännu en plats som varit så full av ondska, ändå så oerhört vackert beläget. Det påminner om en sommarkoloni. De gamla vaktbostäderna som de kvinnliga vakterna bodde i ser ut som alpstugor, hämtade från en tecknad film. Det är idag helt obegripligt hur drygt 130 000 människor kunde transporteras till Ravensbrück och än mer ofattbart att någon alls lyckades överleva.


Krematorieugn i Ravensbrück...

En som överlevde Ravensbrück var Anika Bremell, alias "Anika Montparnasse". År 2003 intervjuades hon av Beredskapsmuseets personal. Hon berättade om sin tid i Ravensbrück, dit hon deporterats efter att ha avslöjats som en av medlemmarna i motståndsrörelsen "Dutch-Paris Escape line". Anika gick med i motståndsrörelsen år 1942, under sin tid som student i Paris. I det lilla studentrummet gömde hon brittiska flygare, som fick hjälp att fly ut ur det ockuperade Frankrike till Spanien och Schweiz. Hennes medarbetare avslöjades av en av sina egna, kallad "Gorillan". Han hade tillfångatagits, så även hans bror. För att rädda sitt och broderns liv avslöjade "Gorillan" över hundra personer som ingick i räddningskedjan, en av dem var Anika som tillfångatogs av Gestapo i sitt hem i Montparnasse, Paris. Anika överlevde Ravensbrück tack vare de Vita bussarna som räddade henne till Sverige. Anika var en av de överlevande som vittnade om vakternas grymhet efter andra världskriget. Anika berättade för Beredskapsmuseet att ett av hennes första minnen från Sverige var att hon bjöds på gräddbakelser, visserligen med falsk grädde, men det var ändå gräddbakelser.


Anika i mitten med några av sina vänner ur motståndsrörelsen.

Modiga människor
De flesta människor hade inte ork/mod/möjlighet/vilja att göra något för att stoppa mänskligt lidande under andra världskriget. Men några vågade. Anika Bremell var en av dem. Syskonen Hans och Sophie Scholl var ytterligare två modiga. Och Martin Niemöller. Vi avslutar reportaget om andra världskrigets spår i Tyskland genom att citera Martin Niemöllers ytterst tänkvärda dikt.

När nazisterna hämtade kommunisterna
teg jag,
jag var inte kommunist.

När de hämtade socialdemokraterna
teg jag,
jag var inte socialdemokrat.

När de hämtade fackföreningsmedlemmarna
teg jag,
jag var inte fackföreningsmedlem.

När de hämtade mig
fanns ingen mer,
som kunde protestera.