Projekt "En Svensk Tiger", 1997-2007.
Svea Hovrätts dom, mål T 9659-05, 2 maj 2007.

1. Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken häver hovrätten registreringen av
varumärket EN SVENSK TIGER (ord och figurmärke, reg. nr 178 424), bilaga B.

2. Med ändring av tingsrättens dom även i frågan om rättegångskostnader förpliktar hovrätten Försvarsmakten att ersätta Stiftelsen Beredskapsmuseet dess rättegångskostnad vid tingsrätten med 337325 kr, varav 283500 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från den 25 november 2005 till dess betalning sker.

3. Försvarsmakten skall ersätta Stiftelsen Beredskapsmuseet dess rättegångskostnad i hovrätten med 33.000 kronor jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

YRKANDEN I HOVRÄTTEN
Stiftelsen Beredskapsmuseet (museet) har yrkat att hovrätten skall häva registreringen av varumärket EN SVENSK TIGER samt förplikta motparten att ersätta museet för rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten.

Försvarsmakten har bestritt ändring och yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.

Johan Andrée har på nytt hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör med Åsa Almqvist, Gun Brogren, Stefan Ryding-Berg, Erik Ygge och Lennart Borg har också tagits upp på nytt. Genom banduppspelning har redovisats de uppgifter som vid tingsrätten lämnats av Marie Andrée-Kriisa, Rune Borgström, Betty Garland, Bo Pederby, Lars E Rabenius och Sven Olov Olson. Skriftlig bevisning har åberopats.

Av 25§ första stycket varumärkeslagen (1960:644) framgår bl a att om ett varumärke registrerats i strid mot nämnda lag och skälet alltjämt föreligger får registreringen hävas om inte rätt till varumärket ändå får bestå enligt 8 § eller 9 § samma lag. Enligt 14 § första stycket 5 får ett varumärke inte registreras om märket innehåller något som kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk.

Som tingsrätten angett föreskrivs i 26 § varumärkeslagen att var och en som lider förfång av en registrering får föra talan mot märkeshavaren om att registreringen skall hävas. Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den tingsrätten gjort i frågan om museet är behörig företrädare för de ekonomiska rättigheterna till verket.

Försvarsmaktens invändning på denna grund kan som tingsrätten angett inte godtas.

Försvarsmakten har därefter gjort gällande att det inte förelegat något hinder mot registrering av varumärket då Bertil Almqvist till staten upplåtit en rätt att nyttja verket för militär propaganda.

En förutsättning för att en rätt till varumärkesregistrering förelegat på grund härav är att den upphovsrättsliga förfoganderätt till verket som ostridigt upplåtits varit av sådan omfattning och varaktighet att varumärket inte medfört en kränkning av de rättigheter som numera innehas av museet.

Vid bedömning av upplåtelsens karaktär är specifikationsprincipen av betydelse. Denna princip innebär, som tingsrätten angett, att utgångspunkten vid tolkning av vad som avtalats är att de delar av upphovsrätten som inte har överlåtits eller upplåtits enligt vad som framgår av avtalet, anses ha stannat kvar hos upphovsmannen.

Härutöver skall oklara upphovsrättsöverlåtelser tolkas restriktivt och till upphovsmannens fördel. vid tolkningen skall dock inte bortses från allmänna avtalsrättsliga principer och ytterst är avtalets typ och syfte avgörande för prövningen av rättighetsförvärvs innehåll och omfattning (se Rosén, Upphovsrättens avtal, tredje upplagan, 2006, s 151 ff).

Det är ostridigt att Bertil Almqvist engagerades i den s k vaksamhetskampanjen samt att han gjorde illustrationer som kom att användas under denna, däribland det nu aktuella verket. Såvitt framkommit upprättades inte något skriftligt avtal beträffande Bertil Almqvists upplåtelse av verket. Av naturliga skäl har inte någon bevisning presenterats i målet om vad som närmare avtalats mellan parterna med avseende på upplåtelsens varaktighet.

Vid dessa förhållanden bör som utgångspunkt gälla att upplåtelsen varit begränsad till en rätt att nyttja verket inom ramen för vaksamhetskampanjen. Även om det vid kampanjens inledande inte fanns någon sluttid angiven står det klart att kampanjen sedan lång tid hade upphört när Försvarsmakten ansökte om registrering av varumärket. Vad Försvarsmakten anfört om att senare kampanjer i viss mån kan anses ha utgjort fortsättning på vaksamhetskampanjen föranleder inte annan bedömning.

Som tingsrätten konstaterat har det i målet framkommit att kampanjen var omfattande samt att den ersättning Bertil Almqvist erhållit var förhållandevis hög. Med beaktande bl a av den omfattande användningen av verket under kampanjen talar emellertid dessa förhållanden varken för eller mot Försvarsmaktens påstående att upplåtelsen inte varit begränsad till att gälla under kampanjen som sådan.

Annat har inte framkommit än att verket, efter andra världskrigets slut, kom att användas av staten först 1961 och då i informationskampanjen "Om kriget kommer". Det har inte påståtts att Bertil Almqvist motsatt sig denna användning eller att han erhöll någon ytterligare ersättning i anledning därav. Betydelsen av dessa omständigheter bör emellertid bedömas med stor försiktighet med hänsyn till det sätt på vilket verket då användes samt det förhållandet att denna kampanj genomfördes i Inrikesdepartementets regi. Några mer långtgående slutsatser i frågan om det ursprungliga avtalet inneburit att en i tiden obegränsad rätt att nyttja verket för militär propaganda låter sig därför inte dras.

Stefan Ryding-Berg, Erik Ygge och Lennart Borg har samtliga berättat att Per Swartz uppgett att han, i anslutning till att Försvarsmakten ansökte om registrering av varumärket, varit i kontakt med Bertil Almqvists efterlevande. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta att de av dessa tre personer lämnade uppgifterna är ett korrekt återgivande av den minnesbild de nu har av händelseförloppet. Några säkra slutsatser om vem Per Swartz talade med och vad som närmare sades vid samtalet låter sig dock nu inte dras. För tolkningen av det ursprungliga avtalets innehåll saknar vidare dessa uppgifter betydelse liksom Åsa Almqvists reaktioner på det brev som Försvarsmakten tillställde henne i september 1999.

Sammantaget finner hovrätten att Försvarsmakten inte förmått visa att den ursprungliga upplåtelsen omfattat annan användning av verket än den som skett under vaksamhetskampanjen. Att Bertil Almqvist själv knappt använde sig av verket i senare produktion samt Åsa Almqvists uppgifter om att hon först i vuxen ålder fick klarhet om verkets förekomst föranleder inte annan bedömning.

Försvarsmakten har vid dessa förhållanden gjort gällande att staten till följd av att Bertil Almqvist och dennes rättighetsinnehavare underlåtit att agera mot statens fortsatta användning av verket, trots att de känt till användningen, erhållit en rätt att nyttja verket för "militär propaganda" genom passivitet och konkludent handlande.

Vad hovrätten ovan konstaterat beträffande tolkningen av det ursprungliga upplåtelseavtalet innebär att samtliga rättigheter till verket - såvitt nu är aktuellt - efter vaksamhetskampanjens upphörande åter tillkom Bertil Almqvist. Vad Försvarsmakten anfört om att Bertil Almqvist och dennes rättighetshavare underlåtit att reagera mot den fortsatta användningen - som objektivt sett och med ovan angivna utgångspunkter utgör upphovsrättsintrång - kan inte medföra att någon upphovsrättslig förfoganderätt därefter och utan motprestation övergått på staten.

Med hänvisning till vad som upptagits i det föregående kan konstateras att varumärket efter ansökan från Försvarsmakten har registrerats i strid mot bestämmelserna i 14 § första stycket 5 varumärkeslagen eftersom registreringen kränker annans upphovsrätt till det konstnärliga verket. Skälet mot registrering föreligger alltjämt. Försvarsmakten har inte åberopat något skäl till varför rätt till varumärket ändå skall få bestå. Registreringen skall därför hävas.

Vid dessa förhållanden skall Försvarsmakten ersätta museet för rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i hovrätten. Museets vid tingsrätten yrkade ersättning framstår som skälig. Om i hovrätten yrkat belopp råder det inte tvist.

Överklagande senast 2007-05-30.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Owe Hultin och Ingela Perklev, tf. hovrättsassessorn Anders Olin, referent, samt adjungerade ledamoten Klara Håstad. Enhälligt.