Projekt "En Svensk Tiger", 1997-2007.
Stockholms tingsrätts dom, mål 17878-02, 25 november 2005.

Domskäl
Tvisten gäller hävning av Försvarsmaktens registrering av varumärket En Svensk Tiger på den grunden att registreringen kränker upphovsrätt som tillkommer Bertil Almqvists rättighetsinnehavare.

Frågan om Beredskapsmuseet är behörig företrädare
Den fråga tingsrätten först har att ta ställning till är om Beredskapsmuseet är behörig företrädare för den rätt som påstås ha kränkts.

Av 26§ första stycket första meningen varumärkeslagen följer att var och en som lider förfång av en varumärkesregistrering får föra talan om att registreringen skall hävas. I målet är det ostridigt att Bertil Almqvist skapat ett alster av bildkonst i form av "En Svensk Tiger" och att detta är ett verk i upphovsrättslagens mening. Sedan Bertil Almqvist gått bort har rättigheterna till Verket övergått till hans bägge döttrar, Åsa Almqvist och Christina Billgren.

Enligt vad som framgår av handlingar ingivna i målet har Åsa Almqvist och Christina Billgren överlåtit de ekonomiska rättigheterna till Verket till Beredskapsmuseet. Försvarsmakten har hävdat att överlåtelsen skett i tiden efter det att målet anhängiggjordes och att den därför inte grundar någon rätt att föra den talan som nu förs.

Tingsrätten konstaterar att den först ingivna och åberopade handlingen som visar att överlåtelse skett är daterad efter det att stämningsansökan gavs in. Den andra handlingen av samma innebörd är odaterad men också ingiven senare. Marie Andrée har dock berättat att det var redan den 21 september 2002 som hon som företrädare för museet och Åsa Almqvist som företrädare för Bertil Almqvists efterlevande kom överens om att museet skulle överta de ekonomiska rättigheterna. Hon minns detta tillfälle särskilt eftersom det ägde rum i anslutning till en inbjudan hon fått från Åsa Almqvist. Åsa Almqvist har för sin del bekräftat att det var under hösten 2002 som de ekonomiska rättigheterna muntligen överläts. Därefter, i samband med det aktuella målet, har överenskommelsen bekräftats skriftligen.

Mot bakgrund av de berättelser som lämnats av Marie Andrée och Åsa Almqvist finner tingsrätten att museet visat att det är behörig företrädare av de ekonomiska rättigheterna till Verket. Museet får därför anses lida förfång av registreringen. Försvarsmaktens invändning på denna grund kan således inte godtas.

Fråga om upplåtelsens karaktär
En ostridig utgångspunkt i den fortsatta bedömningen är att Bertil Almqvist 1941 upplät en rätt att utnyttja verket till informationsstyrelsen. Däremot är parterna oense om upplåtelsens karaktör och om upplåtelsen kan anses gälla i förhållande till Försvarsmakten.

Inom ramen för en stor upplysningskampanj, i målet benämnd Vaksamhetskampanjen, deltog Bertil Almqvist genom att göra illustrationer. Annat har inte påståtts av Försvarsmakten än att det var fråga om ett uppdragsförhållande.

Genom vad som framkommit i målet finner tingsrätten klarlagt att Verket användes inom Vaksamhetskampanjens militära del. Detta stöds t ex av den åberopade tablån över inkomster och utgifter för Informationsstyrelsen, vilken anger att ersättning till Bertil Almqvist med 760 kr skedde inom ramen för militär propaganda. Av den utredning som Försvarsmakten presenterat framgår vidare att hela kampanjen var initierad av dåvarande Försvarsstaben och att Informationsstyrelsen var den myndighet som skulle utföra själva kampanjen. Redan härav följer att kampanjen skedde inom ramen för det som idag benämns Försvarsmakten. Upplåtelsen av Verket som skedde vid denna tidpunkt måste därför anses ha skett till Försvarsmakten. När Informationsstyrelsen upphört som myndighet har uppgifter som legat inom ramen för dess verksamhetsområde dessutom inlemmats i Försvarsmakten i övrigt.

Tingsrätten finner därför att Beredskapsmuseets invändning om att en eventuell upplåtelse inte skulle vara gällande i förhållande till Försvarsmakten saknar fog. Denna bedömning rubbas inte av den utredning som Beredskapsmuseet förebringat om dagens branschpraxis i frågor om i vilken utsträckning en upplåtelse av upphovsrättsligt skyddade rättigheter inte kan nyttjas av skilda verksamhetsgrenar inom staten.

När det sedan gäller de fortsatta övervägandena kring innebörden av den muntliga upplåtelsen är den s k specifikationsprincipen av betydelse. Denna princip innebär att utgångspunkten vid tolkning av vad som avtalats är att de delar av upphovsrätten som inte har överlåtits eller upplåtits enligt vad som framgår av avtalet, anses ha stannat kvar hos upphovsmannen.

Dessutom måste en bedömning göras utifrån andra förhållanden som kan iakttas och som kan ha betydelse för tolkningen av avtalet. Frågan om upplåtelsen var av engångskaraktär eller inte rör förhållanden som ligger mer än 60 år tillbaka i tiden.

Tingsrätten noterar att det framkommit att vaksamhetskampanjen var omfattande. Det har i målet visats att t ex 50.000 skyltar och 250.000 broschyrer med En Svensk Tiger levererades till Informationsstyrelsen för vidare spridning. Av den tidigare omnämnda tablån över inkomster och utgifter hos Informationsstyrelsen följer också att ersättningen till Bertil Almqvist var jämförelsevis hög i förhållande till den totala budgeten för militär propaganda. Dessa förhållanden ger ett visst stöd för Försvarsmaktens påstående att kampanjen inte hade någon uttrycklig begränsning i tiden.

Av betydelse i målet är också att efter andra världskrigets slut kom staten att använda En Svensk Tiger i informationskampanjen "Om Kriget Kommer" från 1961. Denna kampanj hade samtliga hushåll i landet som föremål. Såvitt framkommit av utredningen i målet skedde detta utan någon tillkommande ersättning till Bertil Almqvist och vidare har inget framkommit som tyder på att Bertil Almqvist motsatt sig denna användning.

Såvitt avser den senare hanteringen av Verket har Stefan Ryding-Berg omvittnat att dåvarande säkerhetsavdelningen inom Försvarsmakten kring 1980 på nytt tog upp frågan om att använda Verket i informationssyfte. Detta skedde i anslutning till en nyvunnen insikt om behovet av sekretesskydd som uppkom i kölvattnet av de s k Bergling-affären. Samtidigt hade man noterat att andra intressenter ville använda symbolen "En Svensk Tiger". Inför den varumärkesregistrering som härefter skedde tog, enligt Stefan Ryding-Berg, en anställd inom säkerhetsavdelningen - expeditionschefen och arkivarien Per Swarz - kontakt med Bertil Almqvists familj. Per Swartz återrapporterade att familjen inte hade någon invändning mot Försvarsmaktens användning av Verket. Vittnet Erik Ygge har lämnat liknande uppgifter om Per Swartz samtal. Lennart Borg minns att Per Swartz berättade vid ett möte med avdelningsledningen att han samtalat med någon i Bertil Almqvists familj och att denne företrädare enligt Per Swartz uttryckt att det var trevligt att man fortsatt ville använda En Svensk Tiger. Åsa Almqvist har dock för sin del förnekat att något sådant samtal skulle ha ägt rum.

I september 1999 kontaktade företrädare för Försvarsmakten Åsa Almqvist genom ett brev och framhöll Försvarsmaktens syn på rättigheterna till En Svensk Tiger. Detta brev föranledde såvitt framkommit i målet ingen reaktion från Åsa Almqvists sida. Påståendet att skälet till detta skulle berott på någon slags underordnad ställning i förhållande till Försvarsmakten lämnar tingsrätten utan avseende.

Tingsrätten finner att omständigheterna vid upplåtelseavtalets tillkomst och statens fortsatta användning i samband mefd kampanjen 1961, då Bertil Almqvist var i livet, med styrka talar för att den upplåtelse av rättigheter som skedde inte var begränsad i tiden men att den däremot var begränsad i sitt användningsområde, nämligen för militär propaganda.

När det gäller frågan hur Bertil Almqvist själv sett på saken går detta naturligtvis inte helt att utreda. Men det är rättens uppfattning att även övriga omständigheter som framkommit i målet närmast talar för att han själv ansett att det var korrekt att Försvarsmakten hade en rätt att nyttja verket. Förutom det som redan nämnts kring kampanjen 1961 är det av betydelse att Bertil Almqvist själv knappt använde sig av Verket i senare produktion. Åsa Almqvist har också redogjort för att hon aldrig hört sin far tala om Verket utan att det först var i vuxen ålder som hon själv fick klarhet om dess förekomst.

Sammantaget medför detta att Försvarsmakten får anses ha visat att avtalet mellan Bertil Almqvist och Informationsstyrelsen innebar en icke tidsbegränsad rätt till nyttjande av Verket, såvitt avser området för militär propaganda.

Innefattar upplåtelsen en rätt till varumärkesregistrering?
Det har i målet inte påståtts att parterna vid avtalets tillkomst diskuterade frågan om varumärkesregistrering. Detta har dock enligt tingsrätten inte någon betydelse vid den fortsatta bedömningen. Varumärket registrerades 1981 för Försvarsmaktens räkning. Enligt vad som framgår av registreringen gäller den inom klasserna 41: undervisning och utbildning, samt 42: informationstjänster, avseende ämnen och frågor i vilka sekretess är av speciell betydelse, jämte seriös propaganda i anslutning härtill, dvs inom ramen för den militära propaganda som Försvarsmakten hävdat rätt till i målet.

Tingsrätten har ovan funnit att Bertil Almqvist i avtalet med försvarsmakten får anses ha upplåtit en rätt att nyttja Verket för militär propaganda. Med denna bedömning saknas grund för hävning av registreringen eftersom det upphovsrättsskydd i form av ekonomiska rättigheter som Beredskapsmuseet innehar, sålunda inte har kränkts.

Beredskapsmuseets tala om hävning av varumärkesregistreringen skall på grund av det anförda lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader
Vid denna utgång skall Beredskapsmuseet ersätta Försvarsmakten dess rättegångskostnad. Försvarsmakten har begärt ersättning med 249 773 kr varav 246 067 kr för ombudsarvode och 3706 kr för vittnesutlägg. Beredskapsmuseet har ifrågasatt skäligheten av yrkandet. Tingsrätten finner mot bakgrund av målets omfattning att den begärda ersättningen är skälig.

Överklagande, ställt till Svea Hovrätt, skall ha kommit in till tingsrätten senast den 16 december 2005.