Sveriges Militärhistoriska Arv
Sveriges försvarsmuseer - bakgrund
Våra försvarsmuseer har under 1900-talet traditionsenligt byggts upp kring det militära förband och regemente som funnits i en viss stad. Man ville bevara sina egna traditioner och speciella föremål inom ramarna för ett litet museum som vanligtvis sköttes av en pensionerad officer. Dessa så kallade ”regementsmuseer” har i stort sett levt inom sin egen lilla värld – bara öppna vid högst speciella tillfällen – samt omhuldats av förbandets militära kamratföreningar. Ekonomin för dessa små museer har uteslutande rymts inom det militära förbandet som tillhandhållit lokal och viss ekonomisk hjälp.
Under årens lopp har omfattande militärhistoriska samlingar på detta vis byggts upp runt i Sverige – med allt ifrån fordon, stridsvagnar, flygplan, uniformer och utrustning samt kanoner, vilka använts under 1900-talet av den svenska militären. Vid sidan av dessa små militärmuseer har vi hela tiden haft de tre stora statliga militärmuseerna; Armémuseum, Marinmuseum och Flygvapenmuseum vilka oftast hållit en vakande hand över de andra små militärmuseerna. Hela tiden har alla dessa museer arbetat i stark samverkan med det militära nationella försvaret. Övergripande centrala myndigheter för alla dessa militära museer var och är Statens Försvarshistoriska Museer , SFHM, och Statens Maritima Museer, SMM.
Som ett led i nerläggningarna av de militära förbanden runt om i Sverige bildades från de gamla ”regementsmuseerna” fristående militära museer som skulle bevara minnet av det nerlagda förbandets historia – en militär historia som oftast sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Oftast var det de militära kamratföreningarna som tog hand om skötseln av dessa nya militärmuseer. För att hjälpa de ny självständiga museerna att etablera sig i egna lokaler så bidrog oftast de militära myndigheterna med en engångssumma på 3 miljoner kronor. Dock kvarstod även alla dessa nya museer med starka band till den svenska Försvarsmakten och de tre stora statliga museerna – för råd och ansvarsfrågor gällande det museala arbetet.
Nu kom även en helt ny typ av militära museer i Sverige – museer som etablerades i de befästningar som varit aktiva under det ”kalla kriget”. Främst gällde detta de stora militära befästningarna typ kustartillerianläggningar som varit aktiva under hela 1900-talet – vissa byggda under andra världskrigets beredskap i Sverige – vissa byggda under ”kalla krigets” tidiga epok dvs under 1950-70 talet. Även mindre befästningar typ infanterivärn blev nu museala anläggningar.
Ett stort problem med ”kalla krigets” befästningar byggda under 1950-70 talet är att de i mycket är mer tekniska vapensystem än en mänsklig individ. Många av befästningarna har i största hemlighet funnits runt de Svenska gränserna endast avsedda att bemannas under krigshot. Endast vid militär utbildning eller repetitionsövningar besöktes och användes befästningarna – i övrigt tid så var befästningarna låsta och larmade med elektriska driftsystem ständigt gående.
Ett ännu större problem med dessa avancerade befästningar är att de är dyra i drift – även som ett museum. Det är stora kostnader i el, avfuktning, underhåll – samt att vissa ligger på platser avlägsna för en vanlig besökare. Vanligtvis är befästningarna ej heller byggda för att på ett säkert vis kunna ta emot en stor mängd museibesökare..
I början av 2000-talet fanns det runt ett 60-tal militära museer över hela Sverige – vissa på platser för f.d militära förband – vissa på platser för f.d militära befästningar – och alla kämpade på för att på bästa vis försöka överleva och locka museibesökare. Från den centrala myndigheten SFHM insåg man att det gällde att ta ett samlat grepp om utvecklingen av de svenska försvarsmuseerna – dels för att kunna säkerställa bevarandet av vårt militära kulturarv – både vad avser föremål och befästningar från olika militära tidsperioder. Som t ex det ”kalla kriget” – dels för att kunna ge museerna en ekonomisk chans att överleva som museum, så att allmänheten kan komma och besöka dessa. Annars riskerade museerna att dö ut och historik och samlingar försvinna.
SFHM genomförde nu en utredning kallad ”Försvar i förvar” under år 2005 , vilken var klar 2006. Utredningen presenterade fram en helt ny framtida museal organisation med särskilt utvalda militärmuseer som skall representera olika tidsepoker och truppslag inom vårt svenska militära kulturarv – med tonvikten lagd på det ”kalla krigets” tidsepok. De utvalda museerna anses ha de bästa förutsättningarna att förevisa och förvalta sin specifika historia gentemot museibesökarna. Inom de utvalda museernas vård finns även representerat olika typer av militära befästningar brukade under 1900-talet.
Beslut om den nya organisationen togs av Regeringen den 13 december 2007 enligt följande i regleringsbrevet för budgetåret 2008:
” Statens maritima museer och Statens försvarshistoriska museer tillförs totalt 30 miljoner kronor i syfte att skapa ett nätverk för försvarshistoriska museiverksamheter med utgångspunkt i det kalla kriget. Därmed får delar av det svenska försvarets kulturarv ökad möjlighet att bevaras och utvecklas. Regeringen fastställer, på förslag från de båda ansvariga myndigheterna, vilka museiverksamheter som ska vara bidragsberättigade. Fördelningen av medlen bland nätverkets museiverksamheter är därefter ett ansvar för Statens maritima museer och Statens försvarshistoriska museer."
Av de ca 60 st militärmuseerna valdes 24 st museer/anläggningar ut på ett 20-tal olika orter i Sverige att ingå inom ett blivande nationellt militärmuseinätverk; Sveriges Militärhistoriska Arv (Swedish Military Heritage). Att hålla i nätverket blir SFHM. I årligt driftsstöd till nätverket är det budgeterat 30 miljoner kronor.De svenska militärmuseerna har tyvärr i historisk tid varit en intern angelägenhet för de som verkat inom det svenska försvaret, samt de närmast intresserade. Det har gjort att museerna har levt i sin egen ”lilla värld” med en tryggad ekonomisk stöttning från sitt militära regemente. Vidare har de ansvariga på respektive museum i stort sett hela tiden utgjorts av pensionerade officerare. Ibland har detta fungerat bra – ibland inte. Problemet har varit att man saknat förmågan att locka till sig vanliga civila besökare. Museernas utställningar har oftast även varit av den karaktären att de enbart intresserat militärhistoriskt ”frälsta” samt i övervägande del enbart representerat den manliga sidan. Vidare har det saknats en synbar koppling mellan det militära och civila inom militärmuseets offentliga roll.
Med den nya museala nätverksorganisationen skall samverkan mellan det civila och militära eftersträvas – att visa den militära funktionen inom hela vårt samhälle, särskilt med tonvikt på det ”kalla krigets” tidsepok – vilken både är militär och civil.
Det är därför ett krav att de utvalda militärmuseerna skall samverka med sin egen hemmakommun, ha ett öppethållande som möjliggör att allmänheten kan komma och besöka dom, att ha en utåtriktad publik verksamhet som kan locka till sig nya besökare.
Genom att skapa detta nya museinätverk under SFHM regi så säkrar vi bevarandet av viktiga militära befästningar från 1900-talets militära kulturarv. För det ju dessa fysiska befästningar som skall väcka intresse för vår historia och få oss att förstå varför det fanns ett världskrig, varför det fanns ett ”kalla krig”.
Jag hoppas att jag i och med denna lilla presentation gett er en översiktsbild över hur det ser ut i Sverige idag vad avser bevarandet av vårt militärhistoriska kulturarv – och hur vi arbetar för att bevara och visa det för allmänheten. Ett arbete som nu pågår för fullt.
Johan Andrée
Museichef
