Slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710
Sverige vann - till sist - striden om Skåne...
Text: Ingemar Mårtensson, Skånes Caroliner
Foto: Alla fotografier är publicerade med tillstånd av Svea Television, som innehar upphovsrätt till fotografierna.
Bakgrund:
År 1700 bryter Stora Nordiska Kriget ut. Danmark anföll det med Sverige allierade Holstein-Gottorp, Sachsen anföll Riga och Ryssland anföll i Ingermanland och belägrade Narva. Detta var en konsekvens av det anfallsförbund som de hade ingått mot Sverige. Efter svensk landstigning på Själland i juli år 1700 så sluts fred med Danmark och Karl XII fortsätter kriget mot Ryssland och Sachsen i Baltikum och i Polen för att efter nederlaget vid Poltava i juni 1709, då stora delar av huvudarmén förlorades, ta sin tillflykt till Turkiet och Bender.Den 18 juni 1709 ingår Danmark, Ryssland, Preussen, Sachsen ett nytt anfallsförbund mot Sverige. Tsar Peter skall stödja anfallet mot Skåne med trupper och flottunderstöd men detta blir aldrig av.
Karl XII var lång från hemlandet och svåra förluster (bla Poltava) hade drabbat svenska armén. Varför Sverige ansågs så försvagat att det skulle vara lätt att knäcka.
Officiellt startar kriget 18 oktober 1709, då riksrådet underrättas om att Danmark ansåg sig i krig Sverige.
Den officiella anledningen var: svenskt fusk med öresundstullen, att danskar i de 1658 erövrade landskapen behandlades ”otillständigt”, at Sverige försökte politiskt på alla sätt skada Danmark. Det egentligt skäl torde ha varit att ta tillbaka de 1658 förlorade landskapen, Skåne, Blekinge och Halland. Danmarks kung Fredrik IV trodde att skåningarna skulle följa honom precis som 1676.I Norge samlas trupper för ett anfalla mot västra Sverige. Ett anfall kommer dock inte förrän 10 augusti 1710.
Landstigningen:
Den 31 oktober lättar danska flottan ankar och morgonen 2 november 1709 landstiger man vid Råå fiskeläge, på samma plats som 1676.
Först i land är enheter ur Grenadjärkåren, Gardet och Drottningens livregemente, de möter inget motstånd.
Den 5 november var hela armen i land med ca 14 000 man fördelat på 33 skvadroner kavalleri och 16 bataljoner infanteri och 22 kanoner. Chef var Danmarks yngste general Christian Ditlev Reventlow.Danska armen var till stor del värvad och många officerare och soldater hade krigserfarenhet från Spanska Tronföljdskriget. Många värvade var tyskar övriga kom ifrån England, Holland, Frankrike, Italien och 38 svenskar. Även norrmän och skåningar som räknades som landsmän ingick i armén. Antalet danskar i förbanden hade dock ökat jämfört med tidigare.
Ingen detaljerad fälttågsplan fanns, Landskrona skulle tas sedan fick man se, det fanns en avsikt att gå mot Blekinge och Karlskrona. Fredrik IV ville fatta de flesta besluten själv och krävde detaljerade redovisningar.
Skånes försvar:
Magnus Stenbock som varit guvernör i Skåne sedan 1707 lät våren 1709 rusta de förfallna fästningarna Malmö och Landskrona.
Stenbock hade av defensionskommissionen i Stockholm begärt förstärkning inför det väntade anfallet. Det var brist på trupper i Sverige och den Norska gränsen kunde inte lämnas alltför klent försvarad. I oktober anlände Västgöta tre- och femmänningsregemente till häst och Västgöta kavalleriregemente till Skåne.
Nyuppsättandet av de på kontinenten förlorade regementena på gick runt om i landet. Det fanns tillräckligt med män i lämpliga åldrar. Det var överlag friskt och tåligt folk vana vid hårt arbete i skog och mark som fyllde leden. Det var dock brist på erfarna officerare så oerfarna ynglingar från universitet och adeln fick antas och tränas. De officerare (och soldater) som kommit hem från fångenskap eller lämnat krigsmakten pga skador eller hög ålder ställde till stor del lojalt upp igen.
Stenbock ville också att borgarbeväpningar och särskilda bondeuppbåd skulle sättas upp runt om i Sverige och hjälpa den reguljära armen. Av detta blev inte mycket i verkligheten. De skånska städerna satte upp borgarkompanier till fots med varierande framgång men de deltog aldrig i stridigheterna. Bondeuppbåden blev ingen framgång, smålänningar ingick som civila behjälpliga med brödbak och sjukvård, på andra ställen kom få bönder till samlingsplatserna eller förklarade att de var bereda att försvara hembygden men inte att marschera till Skåne. I Skaraborg slog berusade bönder ihjäl kronofogden vid ett möte.Danska flottan hade observerats i Öresund men landstigningsplatsen var man osäker på. Man skulle skjuta ett i förväg bestämt antal kanonskott från Malmö/Landskrona när man viste vilken plats anfallet kom på. 2 november skötts sex signalskott från Landskrona som signal för Råå och vårdkasarna tändes längs med kusten.
I november fanns i Malmö stora förråd och ca 3550 man: 700 man Smålands fyr- och femmänningar till fot, 300 man ur Västgöta femmänningar till fot, 196 artillerister, 100 man ur Adelsfanan, 120 man urskånska kompaniet i Västgötaståndsdragoner, 460 salpetersjudare samt de nyuppsatta Södra och Norra Skånska kavalleriregementena 132 beridna och 1362 till fots. Dessa skåningar var inlagda i fästningen dels beroende på brist på hästar men främst pga Stenbock inte litade på Skåningarnas lojalitet.
I Landskrona: 68 artillerister och 3 kompanier ur Västgöta femmänningar till fot.
I Helsingborg: 36 man Västgöta femmänningar till fot, stadens fästningsverk var i övrigt förfallna.
I Karlskrona: Västgöta tremänningar till fot, 1 Bergslagsbataljon och flottans manskap.
I Kristianstad som var förklarad öppen stad fanns from 17 december en Sachsisk infanteribataljon, vilken var värvad av krigsfångar efter slaget vid Fraustadt 1706.Skånska tre- och femmänningsregementet till häst hade gammal, sliten utrustning och var inte fulltaligt. Rockarna över 20 år gamla och av karbinerna var ”många odugliga” stövlarna var slitna och många hade träskostövlar, varför regementet kallades träskoregementet. Stenbock hade velat sända detta regemente till norska gränsen då han inte litade helt på skåningarna men detta gick man inte med på från Stockholm. Många soldater ur regementet deserterade också över till Danskarna under inledningsskedet av fälttåget.
På signalskotten den 2 november från vallarna i Landskrona grupperade Västgöta kavalleriregemente vid Raus kyrka, Skånska tre- och femmänningsregementet vid Rya, Västgöta tre- och femmänningsregemente vid Katslösa.
Stenbock insåg det omöjliga att med dessa tre regementen hindra en av fartygsartilleri understöd landstigande fiende.
Magnus Stenbock. Tavlan finns att beskåda på Nationalmuseum. Mer om Magnus Stenbock finns om du klickar här.Efter landstigningen:
Den 5 november intar Fynska regementet Helsingborg utan strid och staden sätts i försvarbart skick. Medfört förråd var avsett till 14 dagar men det började ta slut efter några dagar. Liksom pengarna som var till löner och inköp av mat. Tanken hade varit att köpa förnödenheter av de skånska bönderna och danska ledningen hade tillkännagivit att de skulle få betalt i ”klingande mynt” vilket de inte kunde få pga bristen på pengar. De tillströmmande bönderna fick dåligt med kontant betalning, de fick kvittenser som skulle avräknas mot kommande skatt till danska kronan. Böndernas vilja att stödja danskarna minskade efter detta och trilskande bönder straffades hårt. Detta hjälpte inte till att väcka böndernas gamla danska lojalitet vilket man hoppats att anfallet skulle ha gjort. Man led även av dåligt väder med mycket regn och primitiva läger. De svenska trupperna hade också problem med underhållet och hänvisades till bönderna som visade samma avogenhet som mot danskarna, de behövde maten själva.
Fredrik IV förklarade att han tagit Skåne i ”skydd och besittning” och att det skulle återförenas med Danmark. Borgarna i Helsingborg och Ängelholm med några undantag och allmogen i omkringliggande härader svor Fredrik tro och lydnad. Danska trupper sändes trevande vidare ut i närområdet på jakt efter förläggningsplatser, underhåll och svenskarna.
Dessa hade dagarna efter landstigningen dragit sig tillbaka över Kävlingeån. Danskarna inringar efterhand Malmö och Landskrona som har order om att hålla ut. De Danska trupperna och artilleriet räcker inte till för stormning eller en fullständig belägring.I början av januari förbereder Danskarna uppbrott från sina ställningar i nordvästra Skåne.
Stenbocks tre kavalleriregementen som fått order att skydda övergångarna vid Lödde- och Rönneå retirerar utan strid mot Kristianstad. Reventlow ville ta Malmö och Landskrona först för att ha ryggen fri och frigöra trupper men FredrikIV ville gå direkt mot Karlskrona och sedan Kalmar. Reventlow begärde förstärkningar men kungen var upptagen med karneval i Köpenhamn och besvarade inte begäran. Fredrik hade hoppats på att skåningarna skulle gå över till dansk sida och att de nya svenska regementena var lätta att slå och detta skulle ge en snabb seger.
I januari sker en mindre strid vid Torsebro norr om Kristianstad där Svenskarna inte förstör bron fullständigt och Danskarna kan gå över Helgeå och en strid uppstår vid Fjälkinge där Västgöta- och Västgöta tre- och femmännings kavalleri, Skånska tre- och femmännings-regementet och den Sachsiska infanteribataljonen försöker hindra den danska framryckningen. Men Svenskarna drivs på flykten och Sachsarna ger sig efter en kort strid.
Den 19 januari tar danskarna Karlshamn men kastellet stormas aldrig. Man försöker istället svälta ut besättningen vilket inte lyckas.
Den 24 januari drar sig Danskarna sig tillbaka till vinterkvarter i Skåne, grovt set mellan Sölvesborg och Ängelholm.Svenska förstärkningar:
Stenbock nu utnämnd till överbefälhavare för trupperna i Skåne underrättas efterhand om vilka regementen som sänds till honom och de samlas i bla Växjö. Det var brist på mat och trupperna övade dagligen. De nyuppsatta regementena saknade ofta tält, kokkärl mm. Även uniformspersedlar tog det tid att få fram, tex hade Västmanlands regemente och 3 skvadroner ur Livregementet till häst inga uniformer utan de gick i egna kläder. I Jönköpings regemente hade musketerarna ingen värja utan endast bajonett som blankvapen osv.Marschen till Skåne och Helsingborg:
Den sista januari 1710 sker uppbrottet ifrån Växjö, armén marscherar till Osby och anländer den 3 februari. Dagligen marscherar man 15 till 25 km med vilodag var fjärde dag.
Den 7 februari utkämpas en mindre posteringsstrid vid Hasslaröd och Hönjarum söder om Osby.
Den 8 februari anländer trupper från Bohuslän och den 11 anländer Västgöta kavalleriregemente, Västgöta- och Skånska tre- och femmänningsregementet från Blekinge. Stenbock har nu ca 16 000 soldater med 12 kanoner och 2 haubitsar.
Osby lämnas den 12 och paroll är ”Skåne” och lösenordet ”Rensa”.
Vid Hästveda besegras en minde Dansk styrka. Segern har stor moralisk effekt på de i strid oerfarna Svenskarna.
Svenska hären är nu numerärt överlägsen den sprida Danska. Detta vet Rewentlow varför han tar ställning sydväst om Ringsjön. Åter ber han Fredrik IV om förstärkningar och att anfallet från Norge skall sättas igång. Endast några lantmilisbataljoner anländer efterhand till Skåne. Rewentlow är sjuk och kan inte längre sitta till häst han avsäger sig sitt kommando och utser generallöjtnant Jörgen Rantzau som efterträdare. Rantzau var en tapper soldat men ingen fältherre.Den svenska armén har brist på mat, marscherna i svår terräng och på dåliga vägar sliter på hästarna och de hungriga och frusna soldaterna. Den 18 februari går Stenbock med kavalleri enheter över Rönneå vid Hasslaröd (Stockamöllan) och vid Bosarp- Gullarp blir det strid mellan Upplands fyr- och femmänningskavalleri och 3:e Själländska kavalleriregementet och de Ungerska dragonerna som drar sig ur striden och retirerar mot Trolleholm o Trollenäs.
Som förstärkning till huvudarmén drar Rantzau bort trupperna kring Malmö och de 19 anländer de till Roslöv där danskarna ställer upp i slagordning för att möta Stenbock och hans armé. Men Stenbock som inte har för avsikt att möta danskarna i ett slag där, håller sig borta.
I rädsla för att bli avskuren från Helsingborg går Rantzau mot staden och lämnar på så vis Skåne öppet för Stenbock, precis som han hoppats på.
Svenskarna marscherar i rask takt efter. Den 20 i sträng köld, vid bron över Braån vid Norra Möinge anfalls Danska eftertruppen och delar av deras tross tas som bytte. Danskarna ställer upp sju infanteribataljoner med några kanoner på norra sidan ån, dessa hindrar Svenska kavalleriet att gå över. Svenskarna drar sig till natten de ca 5 km tillbaks till området kring Annelöv – Dagstorp – Norrvidinge. Där samlas hären för vila och mat mellan 22 -26 feruari, i stort på samma plats som Karl XI med sin armé hade fältläger under hösten 1678.
Bristen på mat och foder har under flera dagar varit så stor ”att knektarna af matthet nederföll samt hästarna sig nederkastade”. Den 23 delas mat ut för första gången på flera dagar.
Förstärkningar med 22 kanoner, 4 mörsare under Major Cronstedt och 1 bataljon ur Smålands fyr- och femmänningar anländer från Malmö till lägret vid Norrvidinge.Den 23 februari förläggs de hårt slitna Danska trupperna med närmare 1000 sjuka och nästan 50 procents brist på hästar, i linje mellan Pålsjö och Ramlösa.
På morgon 26 sker uppbrottet från Norrvidinge och man marscherar över Tågarp och Gisholm till Hässlunda på 5 kolonner. Söndagen den 27 hålls gudstjänst med nattvard och därefter marscherar man över Kropp till Fleninge. Där slås bivack, till stor del utan tält i underkylt regn o blåst.
Danska patruller har inte upptäckt den marscherande svenska armén. Skog och kärrmarker skymde sikten mellan Danskarna och den Svenska marschvägen. Först på kvällen 27 ser spaningspatruller eldar mellan Kropp och Fleninge, de kunde inte avgöra om det var hela eller delar av Svenska armén. Order om god uppsikt och att hästarna skulle hållas sadlade gick ut till de Danska trupperna.
Framryckningen och slaget:
Klockan 0200 på natten den 28 februari var svenskarna marschfärdiga efter att korum avhållits och fältropet ”Med Guds och Jesu hjälp!” hade utdelats till soldaterna. Frukosten denna dag lär ha bestått av brännvin, ca 15 cl/man.Stenbock uppmanar kvällen före slaget sina soldater att:
”1) taga sitt fasta förtroende till Gud, 2) vara tysta, 3) inte överila sig, 4) kavalleriet brukar ej annat än värjan…, 5) infanteriet går fienden på femtio steg när med musköt på axeln och högburen pik, brukar sedan sitt gevär…, 6) ingen vände ryggen till, 7) såframt icke hela bataljoner eller regementen gav sig, bör ingen uppehålla sig med fångars tagande, utan falle vad falla kan.”Marschen sker i fem kolonner på smal och gyttjig skogsväg. Infanteriet och kavalleriet går vid sidan om i terrängen och artilleriet på vägen. Marschen tog därför lång tid från Fleninge via Ödåkra, Allerum, Kungshult, Pilshult till Gyhult. Denna omväg norr om Helsingborg och i skogen och tät dimma gjorde att svenska förtruppen inte upptäcktes förrän vid 10-tiden vid Pilshult. Vid 11 tiden hade huvudstyrkan kommit fram och ställer upp i 2 slaglinjer på slätten mellan Pilshult och Gyhult.
Danskarna trodde pga dimman, man lär ha kunnat se tre hästlängder framför sig, att faran för anfall inte var överhängande. Hästarna var sadlade och ryttare och infanteri vilade fullt påklädda i tälten. Rapporter om soldater i norr bedömdes som en stark svensk spaningspatrull. Huvudanfallet väntades från nordost. Så morgonen förflöt lugnt.
Förvåningen var stor när svenskarna upptäcktes vid 10 tiden. tre kanonskott från Helsingborg (dansk lösen) var signalen till soldaterna att rycka ut. De ställer upp i två linjer med vänstra flygeln bestående av 29 skvadroner kavalleri, 4 bataljoner infanteri och 12 kanoner vid Rings-torpsbacken, centern med 16 bataljoner infanteri och 4 kanoner från Ringstorp till Fredriks-dal den högra flygeln med 29 skvadroner kavalleri, 4 bataljoner infanteri och 2 kanoner från Fredriksdal till Husensjö. De Danska förbanden skyddas av delvis frusna kärrmarker och stengärdsgårdar och spanska ryttare. På Helsingborgs vallar finns1 bataljon för stadens försvar. Totalt är danskarna ca 14 000 man.Stenbock deltar inte i striden utan har överblicken och leder sina förband, han lär inte ha dragit sin värja en enda gång under slaget.
Svenska slagordningen består av ca 15 000 man, nio kavalleriregementen varav fem ”gamla”, 11 infanteri regementen varav fyra ”gamla” och 34 kanoner. Svenskarna är starkare i kavalleri men med sämre hästar och mindre erfarenhet hos ryttarna. Stenbock överraskas av danskarnas placering, han hade väntat dem mellan Brohusen och Wäla.
Musköterna avfyras och laddas om för att vara säker på att krutet inte blivit förstört i det fuktiga vädret. Ca 11:30 öppnar danska artilleriet eld mot svenskarna och slår stora hål i linjerna, men de sluter leden och står orörligt kvar, de höll sig ”meget obstinat” enligt danskarna. Den danska linjen är längre än den svenska och det finns risk för att vänstra flygeln omfattas av danskarna. Stenbock beordrar sina förband att flytta sig åt vänster (österut), kavalleriet på västra flygeln sänds mot Brohusen – Filborna.Kavalleriets strid vid Brohusen:
Rantzau ser denna förflyttning och inser att hans högra flygel är hotad. Han ger då order om att högra flygeln ska framrycka norrut till Filborna och möta svenskarna. Han glömde att meddela övriga chefer detta, så när centerns chefer ser högerns framryckning svänger de också norrut och ställer upp vid nuvarande Bergaområdet. Det blir en lucka på ca 750 m mellan center och högern. Vänstra flygeln står kvar vid Ringstorpsbacken.
Högra flygelns 5 kavalleriregementen grupperar på 3 linjer i en 150 m:s öppning mellan ett kärr och en stengärdsgård mellan Brohusen – Filborna, Rantzau leder själv anfallet.
Vid 12:30 anfaller nio svenska skvadroner ur Västgöta- och Östgöta kavalleriregementen för att ta och hålla de 150m öppna. De möter danska Gardet till häst, ungefär vid dagens Brohults trafikplats, samtidigt lättar regn o dimma och går över i solsken. Svenskarna slås tillbaka med stora förluster, många stupar i den trånga passagen.Skånska tre- och femmänningsregementet, resterande Östgöta-, och Smålands kavalleri anfaller samt 2 skvadroner ur Adelsfanan och Upplands fyr- och femmänningskavalleri från vänstra flygeln. Danskarna som också förstärkts från sin vänstra flygel blir allt mer trängda och börjar vika. Rantzau försöker hejda upplösningen genom att döda några flyende men lyckas inte. Han blir i striden med svenskarna allvarligt sårad.
När Chefen på danska vänsterflygeln ser att förbanden till höger flyr tar han med sig två kavalleriregementen och rider till deras hjälp, kvar i vänsterflygeln blir Marinregementet och två dragonregementen. Detta hindrar inte svenskarna utan de förföljer danskarna in till staden där de beskjuts från vallarna. Flyende danskar släpps inte in av kommendanten i staden, de skall tillbaks och slås. Kommendanten säger att Danmark förväntade sig att de skulle vara ”brava karlar og holde sin Ed”
Centerns strid:
Samtidigt som striden vid Brohusen – Filborna pågår det strid över hela linjen. Svenskt infanteri anfaller över stengärdsgårdar, diken och kärr, mot danskarna som skyddades av spanska ryttare. Det går långsamt och de möts av plutonsvis musköteld och artilleri eld. Svenska artilleriet följer med fram i anfallet trots att det är svår terräng med halvt frusna kärr, två pjäser fastnar och måste lämnas. På 20 meters avstånd skjuter svenskarna en salva sedan anfaller de med värja, pik, bajonett. Kanonerna skjuter kartescher mot danskarna på 10-15m.
Det svenska anfallet och danskarnas flykt på högerflygeln får centerns infanteri att svikta, när Drottningens livregemente anfalls i flanken av kavalleri flyr de och river med sig övriga förband i centerns första linje. Detta och att andra linjen anfalls i ryggen av det svenska kavalleriet gör att även denna rivs upp och flyr mot Helsingborg.
Gardet stod längst till höger i linjen, vid dagens Berga, höll tappert sin plats och gav stark plutons eld mot Smålands fyr- och femmänningar och Upplands fyr- och femmänningar till fot. Södermanlands infanteriregemente ansluter och kort därefter ger Gardet upp/flyr. Gardet har räddat Fynska- och Jylländska regementenas flykt mot Helsingborgs vallar. I striden med Gardet stupar/såras ca 600 svenskar och ca 500 man ur Gardet.Ensamt, ca 700 m till vänster finns Marinregementet, och i andra änden av linjen står Grenadjärkåren kvar vid Ringstorphöjden och de anfalls i fronten av Elsfborgs infanteriregemente och i flanken av det Sachsiska infanteriregementet. De danska Grenadjärera gör starkt motstånd och striden fortsätter efter att den klingat av på övriga platser. Grenadjärerna lyckas efter slagets hårdaste strid, ordnat dra sig tillbaka in bakom vallarna. Elsfborgarnas förluster är 373 man (ca 35 %) döda/sårade. Grenadjärkåren förlorar 400 man.
Högerfygelns strid:
Riksänkedrottningens livregemente till häst och Livregementet till häst som stått overksamma på vänstra flygeln i den danska artillerielden anfaller samtidigt som Elfsborgarna strider mot Grenadjärerna för att ta dessa i ryggen. Då de passerar Ringstorpsbacken, mellan Marinregementet och Grenadjärerna, beskjuts de av danskt artilleri och får några förluster. De Ungerska- och Själland- Fynska lantdragonerna anfaller svenskarna men viker när svenskarna slår sig igenom. I stället för att hjälpa Elfsborgarna i striden mot Grenadjärkåren så förföljer de flyende danskar istället ända till stadsporten och hugger ner så många de kan.
Enligt en gammal historia så förstod inte svenskarna när danskarna bad om pardon utan ropade ”du ska dö antingen du är greve eller baron”.Vid klockan tre är slaget över, mindre strider, anfall och motstötar sker framför stadens vallar fram till ca halv fyra på eftermiddagen.
Efter slaget:
Stenbock sänder iväg en kurir till Stockholm med meddelade om segern vid Helsingborg.
Svenskarnas förluster består av: 896 stupade och 2969 sårades och 15 tillfångatagna.
Danskarna förlorade 4600 i döda/sårade och 2677 tillfångatagna.Den 1 mars erbjuder man danskarna kapitulation med den godtar de inte. Den svenska armén är inte i skick att storma staden utan man innesluter den och beskjuter den med artilleri så den tredje mars träffas och exploderar ett krutmagasin i närheten av Mariakyrkan. Fredrik IV beordrar att staden skall utrymmas och den femte mars klockan 21:00 lämnar den siste danska soldaten Helsingborg. Staden var i oordning, på gator i brunnar och hus låg ca 6000 hästar dödade i all hast, detta för att de inte kunnat ta dem med sig över till Helsingör. Bland detta hade 10 000 tunnor spannmål hällts ut. Ett mödosamt arbete återstod med att återställa staden. Danska krigsfångar började 6 mars att begrava de döda efter slaget.
Stenbock utnämndes av Riksrådet till Fältmarskalk vilket Karl XII inte bekräftade förrän två år senare, han uppskattade inte att bli förbigången av rådet i Stockholm.
I Danmark utses General Reventlow till syndabock för det misslyckade fälttåget och avskedas.
Kriget med Danmark fortsätter till 1720 men inte på skånsk mark.
I Sverige och Skåne fortsätter eländet under år 1710 med att pesten kommer. Den kalla vintern och den dåliga skörden under 1709 ledde också till hungersnöd.
Text:
Ingemar Mårtensson, Skånes Caroliner
Källor:
Claes-Göran Isacson: Vinterbrand. Fälttåget i Skåne 1709-1710 och slaget vid Helsingborg.
Arthur Stille: Kriget i Skåne 1709-1710
Ingvar Eriksson: Karolinen Magnus Stenbock
Olle Larsson: Stormaktens sista krigFotografier: Svea Television, sveatv.se
KURIOSA
Alla soldater var inte blågula...
Uniformsfärgerna varierade beroende på vilket regemente soldaterna tillhörde. På bilden ses en soldat från Jönköpings regemente. Bilden tillhör MILISEUM Skillingaryd och är tagen av Sebastian Petterzon. Läs mer om Miliseum på www.vaggeryd.se/museum.
