Beredskapsmuseet - Universitetsrapport

Universitetsrapport om Beredskapsmuseet

Cara Feldman, student på Lunds Universitet, Campus Helsingborg, har på kursen Sales Marketing gjort en studie av Beredskapsmuseet. Cara fick VG på sitt arbete och vi tycker rapporten är så bra att den förtjänar att publiceras på beredskapsmuseet.com

Tack för en lärorik rapport, Cara.

Red.

Rapport SMA 001

Historik
Beredskapsmuseet ligger i Djuramossa nära väg 111 i höjd med Domsten, i Nordvästra Skåne. Museet är uppbyggt med utgångspunkt i Batteri Helsingborg som byggdes 1940 och lades ner så sent som 1990. Batteriet hade som främsta uppgift att försvara Sverige om Tyskland skulle välja att angripa. Utöver skyddet mot angripare hade Batteri Helsingborg ett flertal fasta objekt som skulle beskjutas om Tyskland anföll.

De fasta objekten låg på danska sidan. För att snabbt kunna rikta kanonerna mot tilltänkt mål fanns färdigskrivna koordinater uppsatta vid varje kanon. Målen var bland annat Helsingörs tågstation och hamn, ett tyskt batteri i Hornbaek samt den tyska kryssaren KÖLN som periodvis var stationerad i Helsingör.

Som mest var 400 personer placerade vid Batteri Helsingborg. Under andra världskriget var pjäsberedskapen hög. 1943 hade batteriet endast fem minuters beredskap vid två av de fyra pjäserna. Pjäsbemanningen måste därför ligga förlagda vid pjäserna och även utspisas där.

Batteri Helsingborg har endast använt sina fyra kanoner 14 gånger. 1940-45 övningssköt man med kanonerna åtta gånger. Resterande sex övningsskjutningar genomfördes efter andra världskrigets slut. De övningsmål som skulle beskjutas var byggda i säckväv och trä. Sundet spärrades och de stora målen om cirka 40 kvm kunde dras efter båt ut till havs. De fyra kanonernas träffsäkerhet var mycket god.

På två och en halv mils avstånd blev träffen ±10 meter. Sista gången man sköt från Batteri Helsingborg var 1982. ( HYPERLINK "http://www.beredskapsmuseet. com" www.beredskapsmuseet. com)

Beredskapsmuseet är ett privatägt av Johan Andrée och Marie Andrée-Kriisa och öppnade sommaren 1997. Marken hyrs av markägaren Gustaf Trolle som man har och tacka för att batteriet fanns kvar. Han ansåg det vara en del av svensk historia och ville därför ha kvar det.

Museet omfattar Bunkern med kanonen Maja, Flyghangaren som inrymmer kassa, butik, Kanon caféet och tillfälliga utställningar, SMB-hallen som är en kanonhall samt Stridledningscentralen som har allmänna utställningar om tiden 1939-45.

Stridledningscentralen var för övrigt den plats där alla värden sammanställdes som kom in från mätstationer och andra observationsplatser. Den styrde även batteriets funktion och uppgifter.

Varför har jag valt Beredskapsmuseet?
Jag har många gånger förundrats över den årliga ökningen av besökare till detta museum som jag trodde skulle locka en liten grupp av människor som har beredskap, krig, kanoner och liknande som särskilt intresse. Besökarantalet har från första säsongen 1997 ökat från 3000 till tidigare nämnda 30 000. Vad har man gjort för att lyckas att locka en så bred publik vill jag veta.

Museet är av en sådan omfattning och kvalitet att det i mina ögon mycket väl kan mäta sig med större statliga museer, vilket är imponerande med tanke på att det är privat. Att det är privat gör också att ägarna har total frihet i hur museet byggs upp vilket är en intressant aspekt att titta närmare på.

Syfte
Denna rapport syftar till att förmedla hur Beredskapsmuseet gestaltas som kulturarv och hur detta kulturarv marknadsförs. Till vem vänder sig museet, vilket budskap förs fram, vilka metoder använder de sig av? Syftet är också att identifiera en alternativ marknadsföring utifrån ett mångfaldsperspektiv. För Beredskapsmuseet handlar det om vad kan göras för att nå de målgrupper som idag inte besöker museet.

Metoder och material
Jag har besökt Beredskapsmuseet åtskilliga gånger och observerat museet och dess besökare samt intervjuat en av ägarna, Marie Andrée-Kriisa. Jag har även nyttjat Beredskapsmuseets hemsida och fått tillgång till annonser och bilder som används i marknadsföringssyfte.

Hur arbetet har utvecklats?
Arbetet har gått över förväntan. Jag hade av någon anledning trott att det skulle vara svårt att hitta kopplingen till kulturarv, svårt att få fram färdigformulerade marknadsföringsstrategier och klar information om hur man gör för att locka en bred publik. Tvärtom har det varit enkelt eftersom allt de gör på museet är mycket genomtänkt och strukturerat med tydlig återkoppling till marknadsföringsstrategier och förmedling av kulturarv.

FAS 1, Hur gestaltas kulturarvet?

Visuell beskrivning
Ett besök på Beredskapsmuseet startar i Flyghangaren där kassan, butiken, Kanoncaféet och de tillfälliga utställningarna finns. Det är en gemytlig stämning i Flyghangaren med cafébord och stolar, det doftar nybakat och ur högtalarna ljuder Ulla Billquists ”Min soldat”.

Kassa/butik/café disken och utsidan av de tillfälliga utställningarna är inramade med röd panel som för tankarna till lantliga röda stugor. I taket hänger flygplansmodeller samt och en släde (som vid juletid är fylld av presenter). Besökare rekommenderas att börja sin rundtur i själva Bunkern där Batteri Helsingborgs fjärde pjäs Maja finns.

Bunkern ligger en liten bit ifrån de övriga lokalerna och ingången leder besökaren under jord. Där är det kallt, fuktigt, unket och nästan tomt. Det finns fotografier och korta texter om dem som var stationerade där och om de flickor som gav namn åt de fyra pjäser som fanns i Batteriet. Det visas en film om Batteri Helsingborg och det går att ta en nära titt på Maja samt de granater som användes.

Bunkern förmedlar en känsla av väntan och tristess som var vardag hos dem som var stationerade där. Efter ett besök i Bunkern vandrar besökaren tillbaka till Flyghangaren och kan då välja om de ska titta närmare på den tillfälliga utställningen, gå in i SMB-hallen, ta en kopp kaffe eller bege sig ner i underjorden igen till Stridsledningscentralen.

Den som träder in i SMB-hallen som invigdes i somras får sig en ordentlig dos kanonhistoria. Den mest sevärda pjäsen där inne är 21:an som är Sveriges största rörliga kanon genom tiderna. Den väger 43 ton och köptes in under brinnande krig från Tjeckien. I den tillfälliga utställningen pågår just nu en utställning om olika kvinnoöden under andra världskriget.

Det är fascinerande berättelser om bland annat den tysk lägervakter, den sovjetiska prickskytten och den unga studentskan i Paris som räddade brittiska flygare och sedermera blev avslöjad. Nere i Stridsledningscentralen berättas mer allmänt om tiden 1939-45 och olika miljöer är uppbyggda för att levandegöra historien. Här får besökaren uppleva hur soldaterna hade det i ett dåtida logement, det finns en vapenutställning, en del om Finland, en fotoutställning, en utställning om frivilligförsvaret samt en separat del om Förintelsen. Det visas även tre filmer, bland annat en om beredskapen.

Hur byggs utställningarna upp?
När ägarna till museet planerar hur de olika utställningarna ska visualiseras utgår de från sig själva. Johan som har det genuina intresset och historiska kunskapen har mer fokus på kanoner, föremål och detaljer medan Marie fungerar som en motpol som gärna vill ha en personlig historia bakom det som visas och som bromsar Johan om det blir för ”tekniskt”.

Berättelserna om de personer som var placerade i Batteri Helsingborg ger en nödvändig kontrast till den fysiska miljön på museet. På många andra museer med militäranknytning, som t ex regementsmuseerna kretsar berättandet bara kring regementet och kring vilka som var kaptener eller officerare och inga personberättelser görs om soldaterna och deras familjer som ofta bodde på regementet. På liknande sätt skildras psykvården i de flesta museer med koppling till det medicinska. Det är läkarnas och vetenskapens historia som skildras och patienterna hamnar i berättelsens utkant. (Eivergård 2005: 32)

Beredskapsmuseet har också medvetet satsat på korta texter i museet som gör det lätt att gå runt på museet och istället gjort ett texthäfte för den som vill veta mer.
De lägger också vikt vid att få både ett manligt och ett kvinnligt perspektiv på utställningarna för att nå ut till båda könen.

Ett tag hade museet en klar minskning av kvinnliga besökare. Därför skapades den nu pågående tillfälliga kvinnoutställning vilken lockade tillbaka ”fruarna” och även många kvinnliga besökare utan manligt sällskap.

Beredskapsmuseet kan med de tillfälliga utställningarna komplettera grundutställningen och locka fler besökare till museet och därmed öka mångfalden. En parallell kan dras till Foteviken vikingareservat där man samtidigt som man presenterar en historisk bild i verksamheten i mångt och mycket utgår ifrån vad som är möjligt och önskvärt i samtiden något som indikerar en mångfaldsambition vad gäller sammanblandningar av dåtid/nutid och olika livsstilar. (Eskilsson/Högdahl 2005:37)

Viktigt är också att de är två människor med olika erfarenheter vilket är berikande vid skapandet av nya utställningar.

Ludmilla Jordanova har intressanta idéer om kopplingen mellan kunskap och museer, något som Beredskapsmuseet kunde koppla till sin verksamhet.
Hon menar att det sätt som innehållet i ett museum presenteras på har betydelse för vad besökare upplever och lär sig. Därför är det viktigt att förstå de många olika system av klassificeringar som finns på museer. De kan delas in i tre huvudsakliga klassificeringar:
1. Hela museet i en kategori (avhängigt av inriktning). Konst, historia, fotografi e t c.
2. Interiören i museerna som delas in i större områden som känns ”naturliga”: skolor, perioder, länder, hur föremål används, donatorer.
3. Individuella föremål som fördelas efter äkthet, författare, värde, ålder, originalitet, betydelse. (Jordanova 1989:23-24 )

Det är intressant att fundera över vilken väg besökarna tar genom museet och hur det påverkar deras uppfattning om det som visas. Rekommendationen från museets sida är att börja med Bunkern eftersom de får historiken där, essensen av Batteri Helsingborg. Det kan tänkas att det är bra att börja där även för att få den rätta känslan för hur det var att vara placerad vid Batteriet: ödsligt, kallt, fuktigt och tråkigt.

Väl tillbaka iFlyghangaren väljer varje besökare själv i vilken ordning de ska titta på utställningarna vilket ger varje besökare en egen bild av vad som förmedlas. Detta i motsats till exemplet Ulster-American Folk Park där den partiskhet som utställningen baseras på finns inbyggd i det sätt på vilket de olika utställningsrummen förhåller sig till varandra och den riktning besökarströmmarna skickas.
Därför finns det ingen möjlighet att frigöra denna partiskhet från innehållet. (Brett 1997: 186-187)

Hur marknadsförs kulturarvet?

Röd tråd
Kulturarvet byggs upp kring tre parallellt löpande trådar:
Batteri Helsingborg, kustartilleriets historia fram till 1990
Sverige under beredskapen
Hur det var 1939-45, både krig och kärlek

Tanken bakom detta är att få en bredd som kan nå alla kategorier av människor, att det ska finnas något för alla, något som uppenbarligen varit lyckat eftersom museet besöks av alla grupper av människor. Det finns ett texthäfte som besökare kan låna eller köpa som den ger den röda tråden. Besökaren kan själv läsa mer om de delar de är intresserade av.

Lotten Gustafsson skriver om hur Gotland samt Tallinn med dess marknadsföring av det medeltida lyfter fram minnet av platserna som ekonomiskt och kulturellt blomstrande handelsmetropoler i Europa. (Gustafsson 2002:40-41) På motsvarande sätt förmedlar Beredskapsmuseet minnet av Sverige som en del av 2:a världskriget och visar vilken roll Sverige spelade under kriget.

”Lockbeten”
Som de flesta andra museer har Beredskapsmuseet i marknadsföringen plockat fram något som är unikt för dem. De är: ”Sveriges enda museum i en underjordisk militär anläggning från andra världskriget” Detta i likhet med många arbetslivsmuseer där berättelsens lokala förankring oftast fogas in i en nationell offentlig historieskrivning. Nästan alltid finns någon detalj som kan lyftas fram som en stolthetsmarkör på ett nationellt plan. (Burell 2005:119)

Något som är viktigt i marknadsföringen av Beredskapsmuseet är att det är ett museum byggt på autentisk mark. Det lokala och platsbundna länkas samman med äkthet medan det globala och massmediala står för det icke-autentiska. Det lokala förknippas med själ, uttrycksfullhet, kreativitet, originalitet och närhet medan det globala knyts till det konstgjorda, marknad, kommersialism, kopior och masskommunikation. (Hansen 1999:96)

Det är också väldigt viktigt för museet att framföra att det pågår en ständig förnyelse, det finns något nytt att titta på varje år. Besökarna får skäl att besöka museet fler gånger och utifrån museets egna besökarenkäter har de en återbesöksfrekvens på 40 %. Marie tror att det på många museer ofta är personer utan marknadsföringserfarenhet som står för marknadsföringen och att det då kanske är lätt att fortsätta göra saker som de alltid gjorts.

Grundberg menar att en stor del av utvecklingsproblemen inom museisektorn kanske kan förklaras med att många museer inte förmått vidareutveckla sin syn på vad för slags kunskap de skall förmedla till vilka slags medborgare. Det är möjligt att de istället dras med ett gammalt, auktoritärt kunskapsteoretiskt (kultur)arv som påbjuder att det som de presenterar måste vara en ”korrekt” framställning av ett ”kollektivt samhällsminne, gemensamt för alla”. (Grundberg 2002: 26-27)

Finns det skillnader mellan ett professionellt och ett lekmannamässigt sätt att se på det kulturella arvet undrar Annika Alzén? Det finns två typer av bevarande strategier ett aktivt och ett passivt där hembygden representerar de aktiva, de som brukar kulturarvet. Relationen kulturarv-människa skulle leva vidare i hembygden medan i museet skulle tingen leva vidare som artefakt, men dess mening för individen skulle gå förlorade. (Alzén 2005: 101-102) Beredskapsmuseet kan likställas med hembygden som aktiva och brukare av kulturarvet medan många av deras statliga kollegor sitter fast i sin passiva roll som bevarare.

Många lockas också till museet av möjligheten av få en guidade visning (läs mer om grupperna under rubriken besökare/målgrupper) där det ingår ”Fältmeny” som består av ärtsoppa med pannkakor. Soppan serveras i en så kallad ”snuskburk” och äts med försvarets bestick. Kaffet dricks ur försvarets koppar.

Privat
I de flesta fall undviker ägarna medvetet att nämna att museet är ett privat initiativ eftersom de flesta privata museer är väldigt små, amatörmässiga och mer som någons hobby. Oftast har dessa museer ingen koll på marknadsföringen och de kanske visar något enstaka föremål. Den enda gång Beredskapsmuseet utnyttjat det faktum att de är privata är i rättegång mot försvaret om rättigheterna till bilden av Den Svenska Tigern. (läs mer under rubriken marknadsföringskanaler).

En viktig skillnad mellan Beredskapsmuseet och statliga försvarshistoriska museer är att Beredskapsmuseet inte döljer något. Det är tvärtemot viktigt att få med allt. De statliga museerna visas till exempel inte hakkors, tyska uniformer och svensk frivillig
uniform som användes i den tyska armén. Initiativtagarna på Beredskapsmuseet anser att man inte kan tysta något genom att inte tala om det. De ser gärna att folk kommer dit som fått felaktigt historieskrivning från mer eller mindre suspekta källor.

Beredskapsmuseet står i motsats till den tendens som Birgitta Svensson skriver om där museer erbjuder ett återupplivande av det förflutna i form av de trevliga och underhållande delarna av historien. När museer och andra kulturarvsvårdande institutioner idag tvingas konkurrera på samma turistmarknad som de temaparker och andra attraktioner vilkas främsta syfte är att tjäna pengar, kommer de också alltmer att likna dem. (Svensson 1999:124-126)

Av hävd och tradition har det legat nära till hands att museer och andra aktörer inom kulturarvsfältet tagit det goda, trevliga och oproblematiska som utgångspunkt medan sådant som är motsägelse-fullt, kontroversiellt och konfliktfyllt hamnar i skymundan. (Eivergård 2005: 33)

Jonas Grundberg skriver att internationella erfarenheter visar att en infrastruktur av många småskaliga utvecklade besöksmål, både på landsbygden och i städer utvecklar en mer diversifierad kulturturism som är både mer lockande för större grupper av besökare, kostnadseffektivare och har lägre risk att misslyckas än en ensidigt museal strategi, något som talar för Beredskapsmuseet.

Ideella organisationer och nya rörelser som engagerat sig för delvis nya kategorier av kulturarv, får idag sällan komma till tals eller kunna utveckla nya former för kulturarvsarbete i samhället. Detta har hämmat en utveckling med kulturturistiska möjligheter i Sverige, utanför de större städerna.(Grundberg 2002: 71-73)

En fördel med att vara ett privat museum är möjligheten att kunna erbjuda guidning av museet anpassat till den grupp som kommer. Om exempelvis en grupp från försvaret kommer guidar Johan och ger alla detaljer om kanonerna och kommer ett gäng grånande damer guidar Marie och visar mer utav ett persongalleri.

Marknadsföringskanaler

Media
Den viktigaste marknadsföringskanalen är media. Beredskapsmuseet tar alltid kontakt med media inför en ny utställning eller om det hänt något som kan vara intressant att skriva om.

Det finns tre tillfällen där museet fått mycket publicitet:
Vid ett tillfälle skulle de hämta en stridsvagn som skulle till museet och när de kom till platsen var stridsvagnen borta. Fallet togs till och med upp i programmet Efterlyst.

Beredskapsmuseet hade av Helsingborgs Stad blivit lovade ekonomiskt stöd på 100 000 kr årligen från och med 2003. Men 2002 blev det regimskifte i Helsingborg med den följden att Kulturnämnden fick ny majoritet, som inte ansåg att Beredskapsmuseet skulle få stöd från Helsingborg. Beredskapsmuseet valde till sist att ta målet till Länsrätten i Skåne, som den 9 december beslutade att museet enligt Likställighetsprincipen är berättigad till stöd, liksom övriga fristående museer.

Målet om rättigheterna till symbolen En Svensk Tiger där en otydlig dom föll 25 november i år. Domen fastslog att Beredskapsmuseet har de ekonomiska rättigheterna, och att de har upphovsrättsligt skydd till tigern genom sina ekonomiska rättigheter. Men - försvarsmakten vann striden då Tingsrätten ansåg att Försvarsmakten bevisat att man hade ett avtal med Bertil om att använda tigern i militär propaganda och att man därmed även hade rätt att registrera tigern som sitt varumärke 1981 - nio år efter Bertil död.

Andra kanaler
Eftersom marknadsföringsbudgeten är begränsad söker Beredskapsmuseet få uppmärksam via alternativa kanaler. Som exempel kan nämnas sommarens teateruppsättning på Fredriksdals teatern, ”Hemvärnets glada dagar”. Nästan all rekvisita var lånad av Beredskapsmuseet och då fick museet vara med på pressvisningen samt finnas med i programmet.

Häromveckan fick de också publicitet bland ungdomar genom att vara med i radioprogrammet Frank på P3.

Hemsidan som startades 2003 är mycket viktigt, något som märktes i somras då besöken på sidan ökade kraftigt.

I övrigt är de med i alla kalendarier som finns och har en fast plats på sidan 3 i broschyren ”Destination Helsingborg” under museets högsäsong maj-september.

Målgrupper/besökare
Målgrupp för museet har hittills varit alla grupper av människor utom ungdomarna. De har ganska naturligt fallit bort eftersom de inte kan ta sig dit då det krävs bil.
Museet gör en gång per säsong en utvärdering om hur folk fått information om dem och det har visat sig att de första tre åren var det mycket impulsgäster som såg skylten vid väg 111. Nu är det mest via hörsägen och hemsidan som folk hittar dit.
Många besökare till museet är sommargäster i trakterna och återkommer varje år. Till exempel har Carl Bildt varit där åtskilliga gånger och sägs vara imponerad av museet. Det finns även en grupp besökare som tycker att det är för mycket folk på högsäsong och väljer att komma under lågsäsong istället.
Det kommer utländska turister främst från Danmark, Tyskland och England.
Guidningen är en stor del av verksamheten och det är stor variation på vilka som bokar guidning. Som exempel kan nämnas synskadades riksförbund, skolor, tyska trabant sällskapet, Israels ambassadör, polisen, friluftsfrämjandet och pensionärer.
Förutom ungdomar är det en grupp av människor som inte besöker museet och de är invandrare.

FAS 2

Som tidigare nämnt är ungdomar en grupp som Beredskapsmuseet inte riktat sig till och jag tycker att det är helt riktigt. En del ungdomar kommer dit med sina föräldrar eller sin skola och i övrigt ska man inte förvänta sig att speciellt många ungdomar vill lägga en del av sin månadspeng på museibesök. Det finns mycket annat som lockar i den åldern och därför är det bättre för museet att fokusera sina insatser på den andra stora gruppen som inte besöker museet, invandrarna.

Eskilsson/Högdahl skriver att mångfald blir centralt när man talar om målgrupper och hur man attraherar besökare, där måste finnas något som alla och envar kan känna igen och identifiera sig med. Intressant i relation till detta är delaktighetsaspekten, där vi frågade oss i vilken utsträckning människor blir betraktare och på vilket sätt de kan bli delaktiga i ett sammanhang.(Eskilsson/Högdahl 2005:42) Utifrån det resonemanget är frågan hur invandrarna ska lockas till museet och hur ska man få dem att känna sig delaktiga i det de upplever där.

Jag har förslag på hur museet ska rikta sig till invandrare, men innan de gör det tror jag att det är lämpligt att försöka svar på varför denna grupp inte kommer till museet? Är det för att de inte känner till det? Är det för att de kommit från ett krigshärjat område och inte vill se något som har med krig att göra? Är det för att de känner att det är en historia som inte berör dem eftersom de är från ett annat land?

I Helsingborg finns en invandrarförening som heter Invasam som Beredskapsmuseet borde kontakta och fråga om de känner till museet och eventuell vara med på deras möten och presentera sin verksamhet. Jag tror att det gäller att gå försiktigt fram innan man vet orsaken till att de inte kommer. Sedan kan det vara klokt att ge olika budskap beroende på hur länge folket har bott i Sverige. De som bott i Sverige en längre tid kanske kan ta till sig den marknadsföring som Beredskapsmuseet har idag medan de mer nytillkomna måste ha en mer förklarande bild av vad museet är.

Förutom att kontakta Invasam så tror jag att en bra idé är att skicka ut information om museet till skolor som har många invandrare och föreslå att ett besök på Beredskapsmuseet skulle vara ett inslag i historielektionerna om 2:a världskriget. På så sätt skulle det vara möjligt att nå ut till många nyanlända grupper där föräldrarna kanske inte kan svenska och kommunicerar via barnen.

Om eleverna skulle få göra någon typ av uppföljande skolarbete efter sitt besök på Beredskapsmuseet skulle det förhoppningsvis få dem att känna sig mer delaktiga i det de upplever på museet.

Det finns också en idé om det vore möjligt att vid guidningar för invandrarungdomar göra återkoppling till hur det var i deras länder under 2:a världskriget för att få mer delaktighet, men det kan bli praktiskt svårt att genomföra om det är barn från många olika länder.

Jag har fått höra att invandrare som introduceras till det svenska samhället får besöka Ullared för att få en bild av det svenska vilket jag tycker är lite märkligt. Det vore ju mer lämpligt att besöka Beredskapsmuseet istället. Även grupper som går och lär sig svenska skulle kunna göra ett besök på museet.

Marknadsföringen till invandrare ska alltså ske genom kontakt med föreningar och skolor via utskick och personliga presentationer. Det är ett billigt sätt att förmedla information om Beredskapsmuseet vilket är viktigt med tanke på deras strama budget. Jag tror också att det är enda sättet att nå ut till invandrargrupper. Svenska tidningar och broschyrer skulle inte fungera eftersom speciellt nytillkomna invandrarna inte läser dem. Inte heller hörsägen fungerar då de flesta invandrare förmodligen inte har någon kontakt med personer som besökt museet.

Min förhoppning är att den här rapporten ska vara till hjälp för Beredskapsmuseet att bredda sin publik ytterligare och därigenom ytterligare befästa sin position som ett av Skånes viktigaste kulturarv.

Litteratur

Böcker/skrifter

Alzén, Annika 2005: Amatörer eller proffs? Frågan om kulturarvets demokratiska villkor. I:
Alzén, Annika/Burell, Birgitta (red): Otydligt, otympligt, otaligt. Det industriella arvets utmaningar. Stockholm: Carlssons.

Grundberg, Jonas 2002: Kulturarv, turism och regional utveckling. Östersund: ETOUR

Hansen, Kjell 1999: Försäljning, vandrarhem, servering! Om kulturarv och landsbygds
utveckling. I: O’Dell, Tom (red): Nonstop! Turist i upplevelseindustrialismen. Lund: Historisk media.

Jordanova, Ludmilla 1989: Objects of Knowledge: A Historical Perspective on Museums. I: Vergo, Peter (red): The New Museology. Reaktion Books.

Svensson, Birgitta 1999: På naturliga äventyr i kulturarvet. I: O’Dell, Tom (red): Nonstop! Turist i upplevelseindustrialismen. Lund: Historisk media.

Artiklar ur kompendium, Place marketing/Destinationsutveckling SMA001, 1-20 p HT 2005, delkurs 3

Brett, David 1997: The Construction of Heritage.
Burell, Birgitta 2005: Arbetslivsmuseernas historiebruk.
Eivergård, Mikael 2005: Psykiatri som kulturarv.
Eskilsson, Lena/Högdahl, Elisabeth 2005, Kulturarv, mångfald och marknadsföringspraktiker.
Gustafsson, Lotten 2002: Medeltidskartor och minnespolitik.

Internetkällor

http//:www.beredskapsmuseet.com