FÖREMÅL
Ransonering i Sverige

 

Sverige hade sin första ransonering år 1916-1920. Kunskapen från den första omgången med ransonering kom till nytta då en ny ransoneringsorganisation startade år 1940.

Under andra världskriget kom man fram till vissa riktlinjer för när och om man skulle börja ransonera en vara. Ledstjärnan för avvägningen var att ransonera då tillgången på varan fortfarande var tämligen god, för att inte riskera att bli av med varan alldeles om försäljningen inte reglerades genom ransonering.

Efter krigsutbrottet i september 1939 utsändes ett beredskapskort, Inköpskort A, för att komma till användning för de varor som eventuellt skulle ransoneras snabbt. Genom att i förväg skicka ut inköpskortet, slapp de vänta på sina ransoneringskort. Varorna kunde därmed ransoneras omedelbart.

Inköpskort A kom till nytta i april 1940, då kaffe och te ransonerades. Varorna såldes på detta kort under en månad, under vilken tid ett särskilt kort för kaffe och te skapades och distribuerades ut till befolkningen. Systemet fungerade.

Kaffe, te, socker, tvätt- och rengöringsmedel, kakao, mjöl och bröd, fläsk, ost, sirap, risgryn, matfett, ljus, havregryn, korngryn, köttvaror, mandel, kryddor, makaroner, torkad frukt, ärter, grädde, potatismjöl, textilvaror, bönor, tobaksvaror, salt, soda, skor och ägg var de varor som ransonerades under 1939-1945.

Ransoneringskorten användes till år 1951. Först då, sex år efter krigsslutet, var det dags att återgå till en alldeles vanlig tillvaro med möjlighet att handla vad som helst, när som helst och i vilken mängd som helst, till allas stora glädje - eller olycka...